Vintern 2006/2007

Vi är mitt uppe i vår fjärde vintersäsong ombord på MS/Y Helena. Livet i vinterhamn kan enklast beskrivas som en tid inom parentes. Lite som att gå i ide, där den från början utmätta tiden på ett mycket distinkt sätt kan delas in i ett efter och ett före. Efter seglingssäsong, då båten blir en fast bostad och livet handlar om att lära känna nya grannar och omgivningar. När jul och nyår har passerat inleds tiden före seglingssäsong när planer läggs upp för ett nytt äventyr i okända vatten. Under den här perioden är man inte riktigt "på plats" och en viss resfeber och otålighet börjar att infinna sig. Nu ska båten förberedas för en ny dust med salt och sol och helt plötsligt börjar vårrustningsarbetena som i höstas kändes så behagligt avlägsna att så smått flåsa en i nacken.

Vårt första intryck av Kalamata som trevlig vinterhamn har stått sig. Inte minst klimatmässigt. Så här i mitten av januari råder envis sommar, upp till 20 grader på dagarna och sol, sol ,sol. Vår vintergarderob ligger fortfarande nerpackad, här gäller shorts och t-shirt mest varje dag. Underbart för oss, men problematiskt för oliv- och citrusodlarna. De väntar otåligt på att regnsäsongen ska inledas, en torr vinter betyder dåliga skördar och problem med vattenförsörjningen under sommarhalvåret.

Antika Messini

För den som tycker om att snubbla omkring i gamla stenhögar är Peloponnesos rena drömmen. Det finns en stor mängd utgrävningar att utforska och vintern är definitivt rätt tid att göra det. 

Kultplatsen Asklepios i antika Messini ligger beläget ca tre mil nordväst om Kalamata, uppe på en bergsplatå med milsvid utsikt. Platsen är relativt nyupptäckt och när vi var där pågick en mängd arkeologiska aktiviteter som vi kunde betrakta på nära håll. Här fanns nästan inga avspärrningar och det gör upplevelsen så mycket större när man får vandra omkring inne i tempel och amfiteatrar, känna på marmorpelare och sitta på läktare som blankpolerats av togaklädda bakar för tusentals år sedan. Och vilka omgivningar, urgamla olivträd överallt, marken täckt av grönaste gräs med gula blommor som lyste som små solar. 

Klostret i Koroni

En dag hyrde vi bil och körde längs kusten ner mot Peloponnesos sydligaste udde. Vägen ringlade mellan oliv- och citruslundar, här och var längs stranden med utsikt över bukten och bergen på andra sidan. Det var så vackert att man tappade andan, speciellt en vindstilla och solig dag som denna. Vi stannade i Koroni och tog en promenad upp till fortet och klostret som vakade över den lilla staden. Färden fortsatte runt sydkusten till staden Methoni som är en populär ankringsplats för seglare på väg till eller från Joniska havet. Här ankrar man upp intill en gammal försvarsanläggning som byggts upp och raserats om och om igen under de senaste 2500 åren av de maktpretendenter som för tillfället har haft området i besittning. Vägen hem gick via hamnen i Pilos och serpentinvägen över bergen tillbaka till Kalamata.

För övrigt har vi cyklat runt en del i de närmaste omgivningarna. Kalamata ligger ju beläget inne i en bukt med kuststräckor åt såväl öster som väster och backfria vägar som löper längs havet. Härliga cykelvägar om man bortser från trafiken som är lite i hetsigaste laget. Att bromsa in när man upptäcker ett trafikhinder är för mesproppar; här gasar man på istället för att hinna först förbi. Inte så kul när det är man själv som utgör trafikhindret och lastbilar och bussar kör chickenrace för att slippa sakta in...

Den som trots dessa faror ändå vågar sig ut på cykelutflykt blir dock rikligt belönad. Vi har avnjutit vår picknick på många vackra platser vi förmodligen inte skulle ha upptäckt om vi färdats med bil. 

En av uppgifterna under hösten var att köpa en ny radar. Vår gamla Furuno slogs ju ut av blixtnedslaget i augusti och nu fanns tid att undersöka marknaden för att hitta rätt radar till rätt pris. Ingemar fann en modern motsvarighet till vår gamla radar, en Furuno 1715 som såldes till ett mycket bra pris från en firma i USA. Att dollarkursen hade sjunkit som en sten gjorde ju inte saken sämre. Radarn beställdes och betalades över internet och skulle levereras av UPS. Så långt allt frid och fröjd. När radarn anlände till Atens flygplats startade dock en cirkus utan like. En lika okunnig som tjurskallig grekisk tulltjänstemannakår hävdade att radarn saknade en europeisk rattmärkning som enligt dem ovillkorligen krävdes för all marin utrustning i EU. Efter ett par dagars desperat surfande och telefonerande fick vi fram att kravet på rattmärkning bara gäller för stora SOLAS-registrerade fartyg i kommersiell trafik och sedan gällde det bara att även övertyga den grekiska tullen om att så var fallet. Efter att förgäves ha försökt beveka machomännen i det grekiska tullverket i en veckas tid, och vår radar bara var timmar ifrån att skickas tillbaka till leverantören i Miami, fick vi till slut kontakt med en EU-kommissionär i Bryssel som intygade att vår lilla fritidsbåt inte behövde rattmärkt utrustning och då gav tullarna äntligen med sig.  Det var för övrigt Sjöfartsverket  samt Post och Telestyrelsen hemma i Sverige som förmedlade kontakten med EU-kommissionen, heder åt dem!

Why does shit always happen to me?

Det var en glädjens dag när vårt radarpaket anlände till marinan. Monteringen, av typen "piece of cake" (det var ju bara att följa den gamla radarns kablar...), slutade på Kalamata Sjukhus akutavdelning. Den gamla kabeln, som var betydligt smalare än den nya, löpte i ett VP-rör inne i masten. Vi behöver väl knappast nämna att detta plaströr var perfekt avpassat för den gamla smalare kabeln och var tvunget att avlägsnas innan vi kunde dra den nya. Det var här det gick snett och när Ingemar i desperation tillgrep en fällkniv fällde densamma ihop sig över högra pekfingret och skar ända in till benet. Flera stygn och tre återbesök senare är fingret läkt och radarn på plats.

Den här julen skulle vi tillbringa ombord och i slutet av november började vi så smått att fundera över hur den bäst skulle firas. Sveriges bästa ambassadör; Ikea, har ett varuhus utanför Aten där man även för ett mindre sortiment av svensk mat. Kanske även julskinka tänkte vi och skickade ett mejl för att fråga. Efter ett par veckor fick vi svar från Aten, jovisst fanns det svensk julskinka! Så kom det sig att vi den 5 december satte oss i ny hyrbil och körde de 25 milen till Aten, med önskelista lång som en oklippt Marjasin-slagremsa. Med oss i bilen fanns även Phyllis, en båtgranne som skulle flyga hem till England över julen. Då hennes flight gick sent på kvällen fick hon följa med oss till Ikea och storögt bevittna hur vi löpte amok bland Kalles, olika sillsorter, kokt julskinka, julmust, pepparkakor och massor av godis. Det blev även en repa inne på möbelvaruhuset, mest för nostalgins skull. Att köpa möbler är ingen stor grej när man lever på en båt, men att komma tomhänt ut från ett Ikea-varuhus är troligtvis inte ens möjligt. Bästa fyndet var den lilla behändiga bordsstrykbrädan med små utfällbara ben och galjkrok för behändig förvaring i garderoben. 

Lunch intogs i varuhusets restaurang, till förväxling lik en gigantisk skolmatsal. Stackars Phyllis lät sig övertalas att prova svenska köttbullar med gräddsås, ett felval som inte ens den lilla käcka svenska flaggan som satt instucken i en av bullarna kunde gottgöra. 

Phyllis, förlåt!

Utsikt från Akropolis

Sista helgen före jul återvände vi till Aten. Den här gången med buss från Kalamata, resan tog ca 3,5 timmar. Vi hade bokat tre nätter på ett centralt beläget hotell, strax intill Omonia och nära till Akropolis och andra sevärdheter. Det var inte första besöket i Aten, men som ung tågluffare hade man ju helt andra saker i huvudet än gamla stenar staplade på varandra...  

Aten i juletid var verkligen en upplevelse. Vädret till trots rådde skön julstämning med tomtar, julmusik och glittrande ljus i varenda träd. Det kändes som om Atenarna tar det lite lugnare inför julen, inte fullt så hetsigt som hemma i Stockholm sista helgen före jul.

Akropolis är otroligt mäktigt och mest fantastiskt är förstås Parthenon-templet, trots byggnadsställningar och effekterna av 1900-talets frätande luftföroreningar samt inte minst det venetianska bombardemanget 1687 när turkarna hade sitt krutförråd i byggnaden. Chef för det venetianska artilleriet vid tidpunkten var för övrigt den svensk-tyske fältmarskalken Otto Wilhelm Königsmarcks. Se där en svensk som bokstavligen satt ett djupt avtryck i världshistorien!

Atens nationella arkeologiska museum bjöd på fantastiska skulpturer från utgrävningar i hela landet. De här vackra bronsskulpturerna från 500-talet f Kr hittades i havet på 1920-talet. 

Den lille jockeyn från Artemission

Poseidon

Förutom museibesök tillbringade vi mycken tid i vårt mysiga hotellrum, och där mest i badkaret. När vi inte låg i badet ägnade vi oss åt att fascinerat betrakta det konstverk som hängde på väggen och spekulera över vad det egentligen föreställde. Vi kom fram till två vitt skilda tolkningar: 

1. Jesus driver ut månglarna ur templet.

2. De gamla grekerna spassar loss.

Efter tre dagars intensivt betraktande enades vi om att alternativ 2 trots allt är det mest sannolika.

Så kom julen till Kalamata och i marinan pyntades det på bryggor och båtar. Ninna, som inte brukar ta det här med julfirande alltför allvarligt, drabbades det här året av vad som lättast kan beskrivas som julfnatt. Ett par dagar före jul plockades påsen med julpynt fram och när de två porslinstomtarna och plyschrenen väl placerats ut i båten krävdes det en riktig långsittning i solen för att återhämta krafterna.

Marinan skänkte julklappar till alla oss vinterliggare,  två flaskor grekiskt kvalitetsvin(!). Själva julafton firade vi för oss själva med ett riktigt anständigt julbord, glögg och julklappsutdelning. På juldagen gick vi på restaurang tillsammans med de övriga seglarna och tuggade bl. a. i oss den obligatoriska brittiska kalkonen.  

Julfnatt ombord på MS/Y Helena

Paus i julstöket

På nyårsafton lagade vi en trerätters nyårssupé ombord och strålade därefter samman med de övriga uppe i baren för att fira tolvslaget. På nyårsdagen vaknade Ninna med feber och låg i kojen och tittade på film i dagarna tre. 

Som vanligt är det rätt skönt när helgerna väl är över och livet kan återgå till de vanliga rutinerna. En fantastisk sak den här vintern är att vi har en permanent internet-anslutning vilket gör att vi kan lyssna på svensk radio dagarna i ända. Vi inser att vi har saknat det under de här snart fyra åren vi har varit ute, framför allt "Ring P1" - Kverulanternas tummelplats i cyberetern.

Chickenrace med kajkant - inte smart

Ingemar.....

......och Sofia i deras underbara trädgård

På vandring med Ingemar och Tony

Efter snart fyra år som båtboende har vi känt att det är dags för en förändring i vårt liv. Fyra vintrar i båten känns tillräckligt, åtminstone för den här gången. Dessutom skulle det inte skada att Helena får stå på torra land och torka ut ordentligt, hon har bara varit ur vattnet en vecka per år sedan vi gav oss iväg. Vi beslutade oss för att göra Kalamata till hemmahamn för tillfället och att tillbringa nästa vinter hemma i lägenheten på söder i Stockholm. Drömmen vore att segla två gånger per år, höst och vår, och att tillbringa högsommar och midvinter hemma i Sverige, den förra för att vi tycker att det är alltför varmt, trångt och dyrt på många håll i Medelhavet under juli och augusti, den senare för att kunna njuta av skid- och skridskoåkning och andra vinteraktiviteter och båda för att kunna återuppta umgänget med familjer och vänner därhemma.

Detta beslut innebar att vi plötsligt hade en massa onödig vinterutrustning som det vore underbart att bli av med inför seglingssäsongen och som behövdes forslas hem till hösten.

Steg ett i vår nya livsplan blev därför att flyga hem till Stockholm och köpa oss en bil som vi sedan körde genom Europa ner till Grekland. Rutten gick via Danmark, Tyskland, Österrike och Italien, där vi tog färjan från Bari till Patras. Ingemar som hade utvecklat en rätt svår abstinens vad gäller bilkörning vägrade att lämna ifrån sig ratten under hela resan och njöt stort av att återigen framföra en mobil enhet i högre fart än 7 knop.

Sofia har köpt sig en stycke mark högt uppe på det terrasserade berget öster om Kalamata, en fantastisk plats med vidunderlig utsikt över hela bukten. Här fick Ingemar Å utlopp för sin pyrofila sida när vi en vacker dag följde med dit upp för att röja och elda upp oönskad vegetation. 

Eftersom vi planerar att återvända till Kalamata i slutet av juli och placera Helena på land till kommande vår valde vi att inte lyfta henne nu. Vaxningen av skrovet fick därmed ske från jollen, en ganska så tröttsam arbetsmetod. Vi satte fast spinnakerfallet i bryggan för att luta båten så att vi även kom åt vattenlinjen - en utmärkt metod som användes redan på de gamla segelfartygens tid (fast då hette det förstås inte spinnakerfall). En båtgranne med dykarutrustning inklusive torrdräkt hjälpte till med att skrapa beväxning från propellrar och skrov, som tack för att Ingemar hjälpt till med diverse datorproblem under vintern.

Lagom till påsk var såväl båt som besättning redo att kasta loss och inleda den i år något avkortade seglingssäsongen. Nu satte sig dock vädret på tvären så vi beslutade oss för att stanna över påsken och försöka på nytt någon vecka senare.

På skärtorsdagen hänger man i alla kyrkor upp ett kors där man korsfäster Jesus. Han hänger sedan där till fredag kväll då han placeras i en smyckad kista. Sedan går en procession bestående av präster, korgossar, orkestrar, höga potentater och därefter en massa människor som sjunger och bär på tända ljus. Den här kvällen hänger dockor föreställande Judas eller andra hatobjekt  i varje gathörn, dessa eldar man upp framåt natten till ackompanjemang av tusentals smällare.

Lördag kväll samlas man vid kyrkorna igen i väntan på uppståndelsen som sker efter midnatt. Prästerna håller mässa i timtal och på tolvslaget säger de orden som alla väntat på; " Kristus är uppstånden". Då förbyts sorgen mot glädje och alla blir glada och kastar ännu fler smällare. På söndagen firar man, grillar lamm, äter och dansar. 

Vi tillbringade söndagen hemma hos Ingemar och Sofia, tillsammans med Sofias familj. Vädret var bästa tänkbara och vi satt ute på altanen och åt oss sprickfärdiga av all den goda maten. Det blev en härlig avslutning på vår vintersäsong, tidigt nästa morgon  kastade vi loss och påbörjade vår seglats mot Egeiska havet.

Ingemar och Sofias mycket sympatiske granne