Den lilla staden, Marina di Campo, är en riktig liten turisthåla fullproppad med restauranger, barer och souvenirbutiker. Sådana ställen lär man sig rätt fort, de är dyra och opersonliga och uppvisar oftast en skriande brist på allt sådant som intresserar en långseglare, t ex stora, välsorterade och billiga snabbköp och skeppshandlar. Vi hade från båten sett en liten stad som låg så vackert uppe på berget ovanför Marina di Campo, dit ville vi gå och få oss en liten bensträckare efter allt seglande. Vi tog jollen in till hamnen och förtöjde som vanligt på en plats där det låg flera andra jollar. Med hjälp av ett par vänliga italienska tanter fann vi en liten grusväg som klättrade i miniserpentin uppför berget. Det var en stekhet dag, svetten rann i strida strömmar och vattenpauserna blev allt fler. Men vilken utsikt, och vilken natur! Fåglarna tokkvittrade, pinjeskogen skänkte skön skugga här och var och efter någon halvannan timme var vi uppe i staden San Piero. 

Dit upp ville vi gå.....

.....och så här vacker var det där uppe!

Italienska småbyar är verkligen speciella, hur små de än är så ser de ut som små städer med flervåningshus och trånga gränder, piazzor och kyrkor. De flesta dörrar står öppna och stadens gamla sitter på stolar ute i de skuggiga gränderna och håller plirande koll på vem som passerar. Sympatiskt är att alla man möter hälsar vänligt, från små barn till gamla tanter och farbröder och kan man dessutom ett par ord italienska möts man med idel glada leenden.

Piazzan i pyttelilla staden San Piero

På vägen upp till San Piero kunde vi på håll se S/Y Maria komma in i viken och lägga till bredvid MS/Y Helena. Kul, vi hade inte planerat var vi skulle träffas så vi såg fram emot ett glatt återseende. När vi kom till kajen där vi hade lämnat vår jolle möttes vi av en förskräcklig syn. Jollen låg inklämd mellan en turistturbåt och kajen och någon hade vandaliserat den uppblåsbara madrassen i botten, rivit upp en flera decimeter lång reva i den. Gubben som ägde båten trodde först att vi var intresserade av en båttur men när han fick klart för sig att det var vi som ägde jollen fick han bråttom ombord på sin båt och blev väldigt upptagen. Vi stod mållösa en lång stund men till slut fick vi talförmågan åter och ropade till gubben en fråga om varför vår jolle var trasig. Han började gapa om att vi låg på en förbjuden plats, något vi naturligtvis beklagade, men skadan på vår båt visste han absolut ingenting om. Bristande språkkunskaper hindrade oss från att diskutera saken vidare och det var med deppig uppsyn och sorg i hjärtat vi rodde ut från hamnen. Utan madrass riskerade vi att trampa rakt genom bottnen på jollen och efter ett par fruktlösa lagningsförsök insåg vi att vi var tvungna att snabbt få tag i ny madrass eller köpa ny jolle. Ingemar kontaktade Skanstulls Marin där vi hade köpt jollen och de hade faktiskt en madrass hemma, till det facila priset av 2 500 kr + 900 kr i fraktkostnad. Efter att ha kollat upp priset på nya jollar och drabbats av svåra smärtor i plånboken lade vi slutligen en beställning på madrassen.

Dagen före midsommar lämnade vi Marina di Campo och seglade tillsammans med S/Y Maria över till Elbas norra sida. Jan och Sonia hade sett ut en vacker liten hamn, Marciana Marina, som skulle passa perfekt som fond till vårt midsommarfirande. Vädret var bästa tänkbara, vindstilla och soligt, och på midsommaraftons morgon klädde vi våra båtar i flaggspel. Midsommarlunch intogs liksom året innan i S/Y Marias sittbrunn, med sill, potatis, nubbe och liten bordsmajstång. Eftermiddagen ägnades åt sol och bad och till kvällen grillning ombord på MS/Y Helena. Mycket trevligt!

Midsommarklädd Helena i Marciana Marina

Trångt och mysigt i Marciana Marina

Midsommardagen bjöd på stor underhållning när det till kvällen helt plötsligt började välla in båtar som alla hade tänkt sig en natts svajankring - oavsett om det fanns plats eller inte. De plågsamma ankringsförsök vi fick uppleva här måste förevigas och gå till historien. Den värsta var nog båten med de tre äldre herrar som kastade sitt ankare så att de hamnade på ca två meters avstånd från vår styrbordssida och som sedan anlade en högst oförstående min när Ingemar försynt påpekade att de nog låg lite nära. Till slut insåg även de att något måste göras så de körde ut en liten bit och backade in i en annan vinkel - utan att lägga om sitt ankare. Nu hamnade de istället väldigt nära en annan båt vars ägare tvingades att stå och putta bort deras akter från sitt peke. Här försökte de närgångna herrarna att lösa problemet med en för oss ankringsamatörer helt ny metod, nämligen att stå helt passiva en lång stund och med tankens kraft försöka att flytta alla de andra båtarna som uppenbarligen låg helt fel. När inte heller det lyckades gav man helt enkelt f-n i alltihopa och seglade bort i skymningen mot någon annan vik. 

Det är så himla kul att köra scooter

Marcianas blomstrande gränder

Vårt paket tog som väntat god tid på sig och när vi efter någon vecka tog emot en väderleksrapport som varnade för nordvästlig kuling beslutade vi oss för att det var dags att lämna ankarplatsen som låg helt öppen mot norr. Längst inne i hamnen ligger det en stenkaj där man, tro det eller ej, får ligga gratis. Vi körde bort mot kajen där det på förmiddagen var ganska gott om plats, släppte vårt ankare ca 30 m ut och gled lugnt och fint in i en stor lucka mellan båtarna. Då kom vinden, rakt från sidan i korta kraftfulla byar, och vad hjälpte det att fören satt ordentligt fast i kajen när ankaret inte ville ta? Taktiken att försöka dra fast det med ankarspelet fungerade inte och snart låg MS/Y Helena på tvären mellan båtarna. Vi insåg att vi var tvungna att kasta loss och göra ett nytt försök. 

Tio minuter tidigare hade det kommit in en tyskflaggad charterbåt och det behöver väl knappast nämnas att deras ankarkätting låg över vårt ankare när det kom upp. Situationen började nu att bli besvärlig, Ingemar stod på badplattformen och försökte lyfta av tyskens kätting medan kulingbyarna pressade oss in mot grannbåten på styrbords sida. Mannen ombord försökte att med alla krafter hålla emot vårt peke medan jag höll en fender mellan relingslisterna. Vi ropade till den tyska damen att hon måste släppa efter på deras ankare och till slut avslutade hon faktiskt sitt mobiltelefonsamtal och tog sig i maklig takt akter ut för att se vad som stod på. Ingemar lyckades till slut att få loss kättingen på egen hand och kunde snabbt styra oss bort från högriskområdet, utan skador på någon av båtarna.

När vi hade kommit ut såg vi att det fanns en plats vid den västra kajen, en trång och bra plats rakt emot vindriktningen. Den bestämde vi oss för att ta, Ingemar släppte ankaret och vi körde sakta in mellan båtarna med vinden tjutande i riggen. Två meter från kajen tog det stopp. Ankaret hade gått för tidigt och om det inte hade tagit tidigare så tog det sannerligen nu. Det satt som fastskruvat, omöjligt att dra en endaste tum. Det var inte annat att göra än att gå ut igen för ett tredje försök, det var bara det att nu gick inte ankaret att få upp över huvud taget. Vi satt ordentligt fast mitt i det trånga hamnområdet och vinden bara ökade. Då slet sig helt plötsligt vår grannbåt från förra platsen, deras ankare hade släppt i den hårda pressen från sidan och allt blev väldigt upphetsat omkring oss. Ingemar tog på sig simfötter och snorkel och dök de sex metrarna ner till botten för att se vad vi satt fast i och kom upp och meddelade att det var en riktig jackpot - två kättingar och en lina. Tre dyk senare hade han lyckats att lyfta bort såväl lina som kättingar och vi kunde anträda vårt tredje försök att lägga till i denna besvärliga hamn. Nu gick allt som det skulle och snart kunde vi pusta ut på akterdäck med en kall öl och stilla begrunda hur snett det kan gå ibland.

Ingemar ägnar sig åt inre debriefing efter ankarkalabaliken i Marciana Marina

Dagen efter när sjön hade lagt sig något så när kastade vi slutgiltigt loss från Elba och styrde mot Bastia på Korsika.