Säsongsavslutning 2007

 

Så var vi tillbaka i Grekland igen efter vår korta men mycket trevliga sejour i Turkiet. Det kändes lite som att komma hem igen och till vår stora förvåning blev vi bemötta med ett "welcome back to Greece" av leende immigrationspolis! De hade nog läst vår hemsida om alla trevliga turkar.... 

Den här gången valde vi att förtöja i Kos hamn där det fanns gott om plats och bra ankarbotten. Så här tidigt på säsongen kostar det ingenting att ligga där med båten och vi tänkte bara stanna en natt för inklareringens skull.

Nästa morgon i gryningen avseglade vi mot Leros. På Kos norra sida hamnade vi i riktig tvättäkta tjocka, sikten var lika med noll men med vår nya eminenta radar kändes det aldrig riktigt obehagligt. Tvärt om, det var en fascinerande syn att se dimman komma vällande över Kalymnos bergstoppar och rinna ner för sluttningen innan den nådde fram till oss, och en ren njutning att ha koll på omgivningen via radarskärmens knivskarpa ekon.

På förmiddagen lättade dimman och solen lyste från klar himmel när vi angjorde marinan i Lakki på Leros västkust. Lakki som en gång var huvudstad på Leros är en mycket speciell liten stad där spåren efter italienskt styre är tydliga. Hamnstaden byggdes upp under andra världskriget och dess rundade hus, breda gator och öppna piazzor gör att man känner sig mer som i Mussolinis Italien än i Grekland. Marinan är liten och utsatt för vindar från syd och ost men gästfrihet och prisnivå gör den väl värd ett besök. 

Vi hade ett skäl för vårt besök på ön. Lakki utgör nämligen hemmahamn för MS/Y Helenas storasyster Calypso, NC44:an som vi stötte på i Galicien 2004. Vi har hållit kontakt med ägarna Fredrik och Mona under åren och såg mycket fram emot att ses igen. Mona var tyvärr fortfarande hemma i Sverige men Fredrik var på plats och vi tillbringade ett par trevliga dagar tillsammans. 

 

 

På Leros råkade vi ut för ett riktigt skitväder i bokstavlig bemärkelse, hård vind från sydost som fick sjön att rulla in i hamnen och stänka upp över båten. Som tur var hade vi fått dubbla bojstenslinor och var väl aldrig riktigt oroliga för båten, men det var mycket obekvämt och skvalpigt. Värre var det med regnet som föll, det var det värsta rödregn vi har upplevt. Båten såg ut som en grustennisbana efteråt, det var lera överallt och det tog oss många timmar att skölja och skrubba henne någorlunda ren igen. 

 

Efter fyra dagar tog vi farväl av Fredrik och Leros, det var dags att segla vidare. Men vart? Vi hade inte planerat någon rutt, det enda vi visste var att vi skulle möta våra vänner på Poros den 17 juni, tre veckor senare. Det fick väl bli som det brukar, lite småkajkande och långliggande med avbrott för ett eller annat oväntat distansryck. 

Det utlovades svaga vindar de närmaste dagarna vilket ökade vår frihet vad gällde natthamnar. Vi inledde med lite småkajkande och fann en vacker liten vik på norra Patmos. Förutom Helena låg det endast ett par små fiskebåtar på boj längst inne i viken och vi fick en lugn och skön kväll där tystnaden endast bröts av cikador och getter.

Nästa morgon seglade vi en lite längre distans. Det var skönt med en heldag på böljan igen och framåt kvällningen nådde vi Mykonos där vi ankrade upp i en vik på den norra delen. Det blåste fortfarande sydostliga vindar, i den mån det blåste överhuvudtaget, vilket gjorde det möjligt att utforska övärldens norra delar. Den förshärskande vinden är annars den s k meltemin som blåser från nordost och i vår pilot hade vi endast kryssat för hamnar som skyddade från den. Men här var det lugnt och skönt, inga tavernor men en fin liten strand som på dagarna befolkades av nudister som låg och brände rumporna i den varma försommarsolen. Vattnet var klart och runt 20 grader så Ingemar tänkte premiärdyka med nya utrustningen för att skrapa bort havstulpaner från propellern och byta offeranoder. Dessvärre hade han fått fel slang med sig när han köpte utrustningen och kunde därmed inte luftfylla dykarvästen. Det var lite småkritiskt med anoden som satt på propelleraxeln men problemet löstes genom att Ingemar hängde lufttub och regulator om propelleraxeln och med hjälp av tyngder runt anklarna kunde han utföra arbetet utan väst.

Dirk och hans vackra Roxane

Det började eka tomt i kylen efter alla nätter i "ödemarken" och var därmed dags att uppsöka civilisationen igen. Vi bestämde oss för att segla tillbaka till Naousa på Paros, Mykonos enligt utsago trista marina kändes inte alls lockande. Vi avseglade tidigt på morgonen och fick en vacker båttur på ett alldeles spegelblankt hav. I Naousa låg det betydligt fler båtar än vid förra besöket och vi hade nog en väldig tur när vi lyckades att pricka in hamnens tryggaste långsidesplats. 

Vi trivs verkligen i Naousa, inte minst p g a det oskyddade WiFi-nätet som tillät oss att lyssna på radio och surfa obehindrat. På kvällen fick vi ett mejl från Dirk, en av våra bekanta från första vintern i Cagliari. Han befann sig ca 20 sjömil norrut och bestämde sig genast för att komma till Naousa så att vi skulle kunna träffas. Det blev ett mycket kärt återseende när han dök upp nästa förmiddag och fick en plats framför oss. Dirk är nog den trevligaste bekantskap vi har gjort i vinterhamn. Efter en veckas intensivt umgänge med middagar och sittbrunnskaffe drabbades vi emellertid av "hamnloppor" och bestämde oss för att det var dags att ta farväl och segla vidare på vår långsamma färd mot Poros.

Det hade blåst rätt hårt dagen innan och vi hamnade i en trist dödsjö som inte ens stödseglet kunde lindra. Lite tröttsam distans m a o men när vi i kvällsljuset seglade in i viken Livadi vid Serifos sydöstra udde förbyttes tröttheten mot häpnad. En vackrare plats är nog svår att finna. Högt ovanför den hästkoformade sandstranden, klättrande på bergssluttningen, låg den lilla staden Livadi och glödde i aftonsolen. Vattnet i viken var klart och rent och ankrade man upp tillräckligt långt in innanför pirarmen erbjöds bra skydd mot såväl vind som dyning. Vi tillbringade ett par dagar på svaj och förtöjde därefter vid kajen för att fylla på vatten och utforska ön lite. Det var gratis att ligga vid kajen men vattnet kostade 5 euro oavsett hur stora tankar man har. Framåt kvällningen när den värsta värmen hade lagt sig packade vi ryggsäcken full med vatten och anträdde den branta vägen upp till bergsbyn. Det fanns en bilväg som gick i serpentin men vi valde att gå den kortare men ack så mycket brantare gamla åsnestigen. Jobbigt värre men belöningen i form av utsikt och en stunds vattenpaus i skuggan på det pittoreska torget var desto skönare.

Livadi, Serifos

Poros-sundet, Peloponnesos i bakgrunden

Från Serifos var det nu raka spåret till Poros, ca 60 sjömil österut. Vi tyckte att det var bäst att bege sig till Saroniska havet i god tid och slippa oroa oss för att bli inblåsta någonstans. Vädret hade varit vänligt mot oss i stort sett hela tiden sedan vi lämnade Kalamata, endast vid två tillfällen har vi legat inblåsta under flera dagar.

Vi fick en lugn seglats till Poros där vi liksom förra året ankrade upp utanför militärförläggningen. Det var härligt att komma tillbaka till kända trakter och att träffa gamla bekanta från året innan. Dansken Jan som vi första gången mötte på Menorca hade blivit bofast med gravid grekisk flickvän. Han såg ut att trivas bra med livet och på ett sådant charterbåtscenter som Poros saknar han aldrig arbete, det verkar finnas ett outsinlig behov av en händig person som kan svetsa, snickra och dyka.

På en promenad längs den södra sidan av Poros stad upptäckte vi en nyöppnad skeppshandel. Vi gick in för att titta efter lite bra-att-ha-grejer och kom ut en kvart senare med ny vinterhamn samt plats vid kajen utanför shopen med mooringlina, vatten och el. Butiken ägs av bröderna Adonis och Vangelis och de driver även ett litet varv utanför Galatas tvärs över sundet. Priset vi fick var mycket konkurrenskraftigt och närheten till Aten och flygplatsen gjorde att vi inte tvekade en sekund att boka in oss för ett år. 

Nästa morgon låg vi därför tryggt förtöjda vid kajen i vår favoritstad Poros och inte ens baren mittemot som spelade musik till fram på småtimmarna kunde få oss att ångra vårt beslut. Ett par dagar senare tog vi bussen till Kalamata där vi efter en del strul fick tillbaka vår deposition. Med cyklarna på taket körde vi vår bil tillbaka till Poros och parkerade framför båten, det kändes bra med alla våra olika kommunikationsmedel samlade på ett och samma ställe. 

Vi stannade på Poros och inväntade våra efterlängtade besättningsmedlemmar Lennart, Ann-Helen och sonen Marcus. Den 17 juni anlände de med färjan från Pireus och i samband med det kom även det STORA högtrycket. Första dagen stannade vi på Poros för acklimatisering, skeppsråd och inköp. Den plötsliga värmeböljan var snudd på förlamande och det var helt underbart att nästa dag kasta loss och bege oss ut på det mer svalkande havet. Det var inte särskilt svårt att enas om en eller ett par nätters svajankring så första seglatsen gick till den fina viken på norra Dhokos. Livet blev genast behagligare med bad och snorkling och kvällsgrillning på akterdäck, absolut bästa sättet att tackla en värmebölja.

Vi hade inte riktigt klart för oss om vi skulle stanna i Saroniska havet under de två veckor våra vänner gästade oss eller bege oss ut till Cykladerna. En sak var dock klar, ett besök på Spetses var ett måste. Lennart är nämligen mycket intresserad av båtbyggande och traditionella träbåtar och i den gamla hamnen ligger småbåtsvarven på rad. Det är inte helt lätt att finna en kajplats i den trånga hamnen så vi gjorde ett försök att lägga oss lite längre ut. Svallen från färjor och taxibåtar gjorde platsen vi fann ytterst obekväm så när en man som vi kände igen från förra året erbjöd oss att ligga bredvid hans kompis båt längst inne i hamnen tackade vi genast ja. Den var inte helt lättforcerad den där platsen, vi fick varligt knuffa oss förbi ett yttre lager av båtar innan vi slutligen låg på en av världens säkraste kajplatser - och varmaste!

                                                                                                          Foto: L Rundqvist

Kan du hitta MS/Y Helena?

                                                                                                          Foto: L Rundqvist

Småbåtsvarv och tavernor i skön harmoni

Vår välgörare, som visade sig heta Kostas, är en passionerad Nauticat-entusiast. Döm om vår förvåning när han kom ner till båten med ett kuvert fullt med vackra färgbilder - på vår båt! De hade han tagit under vårt besök förra året och en av bilderna hade han sedan dess som bakgrundsbild i sin laptop. 

Vi hade hyst vissa planer på att fira midsommar i Spetses men värmen fick oss att fly redan nästa morgon. Vi fann en vacker vik på Spetses södra sida där vi ankrade upp med långlina i land. Vi hade cyklat dit förra året tillsammans med Kiki och PA, då var det en öde strand men nu hade turistsäsongen så sakta kommit igång, tavernan var öppen och på stranden låg människor och pustade under parasollen. Vårt midsommarfirande startade med att MS/Y Helena kläddes i flaggspel och sedan avnjöt vi sillunch under biminit på akterdäck. Våra gäster hade med sig såväl kaviar som sill från Sverige och själva kunde vi bjuda på Svenska Nubbar från vårt senaste besök på IKEA i Aten. Det var dock inte någon stor efterfrågan på dessa ädla drycker, sprit och närmast 40-gradig värme är som bekant en synnerligt dålig kombination. På kvällen rodde vi in till en öde strand där tavernaägaren dukade upp middag bara för oss. Så underbart skönt det var att sitta där på stranden och se solen försvinna bakom bergen, njuta av mat, dryck och goda vänner, med Helena som enda båt vackert skrudad där ute i viken. En kväll att minnas.

                                                                                                      Foto: A-H Rundqvist

Midsommar på Spetses

Efter två dagar seglade vi vidare, gjorde ett nattstop i Ermioni för att bunkra lite mat och därefter tillbaka för ytterligare en svajankring i vår vik på Dhokos. Marcus älskade att snorkla och hittade massor av vackra snäckor i vattnet invid stranden. Vår vän strutsen fanns fortfarande kvar, i år hade den utvecklat  en viss social ådra och följde gärna efter seglare som besökte stranden. Vissa blev skräckslagna och kastade sig i jollen för att fly detta gigantiskt stora och närgångna fjäderfä, andra verkade tycka att det var enbart kul att busa lite med en struts - det hör ju inte till vanligheten precis.

                                                                                                          Foto: L Rundqvist

                                                                                                          Foto: L Rundqvist

Tiden går som bekant väldigt fort när man har roligt och alltför snart var det dags att återvända till Poros. Högtrycket hade hela området i ett gastkramande grepp nu, temperaturen hade krupit upp till smått ofattbara 43 grader och för första gången på den här resan upplevde vi fenomenet att vinden är varmare än kroppstemperaturen. Då och då kom det en stark vind från bergen som kändes som om någon stod och blåste på en med en hårfön, det var en mycket obehaglig känsla. Det uppstod skogsbränder överallt och på dagarna låg gator och tavernor nästan öde. Dagen efter vi återkom till Poros startade en stor skogsbrand på en sluttning nordväst om staden, man tvingades att evakuera alla turister som bodde på hotellen där och flera hus brann ner. Flygplan och helikoptrar flög i skytteltrafik för att vattenbomba området och framåt kvällen verkade man ha elden under kontroll. Helena blev full med aska och sotflagor, på kvällen vände dessutom vinden mot oss och vi kunde knappt andas p g a all rök den förde med sig.
Familjen Rundqvists sista dag ombord ägnades åt lite sightseeing. Normalt sett inget att rekommendera i sådan värme men tanken på att åka omkring i luftkonditionerad bil kändes under rådande omständigheter riktigt behaglig. I Epidavros, någon timmes bilresa från Poros, ligger Greklands största och bäst bevarade amfiteater och den ville ingen av oss missa. Den var verkligen mäktig och akustiken fantastisk, vi satt höst upp och lyssnade på alla de turister som ville pröva sin stämma i en sån här arena. Det var små flickor som sjöng barnvisor, andra deklamerade eller släppte någon sten eller ett mynt på marken, allt hördes tydligt ända upp till oss. Platsen var en gång en helig plats vigd åt guden Asklepios och det största medicinska centret i den antika världen. 

Våra vänner mönstrade av den 30 juni och den 2 juli lyfte vi Helena till hennes tidiga vinterplats hos Poros Yacht Service strax utanför Galatas. Det är ju alltid en skräckis att lyfta båten men allting gick bra även denna gång och snart låg hon på plats inne på varvet. 

Nu följde ett antal bråda och kämpiga dagar. Eftersom vi tänkte lämna båten på varvet i minst åtta månader var det mycket som behövdes göras. Kämpigast var att i värmen krypa omkring på däck och jobba med övertäckningen, luften och värmen under presenningarna var snudd på outhärdlig. En förmildrande omständighet var dock varvets omgivningar. Tvärs över vägen låg en jättefin badstrand med en taverna och ett par gånger per dag staplade vi ner till vattnet och tog oss ett svalkande dopp. På kvällen när vi avslutat dagen slit var det skönt att pusta ut på tavernan och få sig en kall öl och ett mål mat.

Vi fick ett udda besök på båten en dag. En rovfågel, troligen en juvenil rödfalk, landade helt orädd på räcket när vi satt på däck och arbetade med presenningen.  Ingemar sträckte fram handen och fick sig ett rejält nyp i fingret och sedan hoppade den in under presenningen vilket ju inte var så bra. Vi fick ut den slut med lite list så att den kunde flyga upp i trädet bredvid båten. Senare fick vi höra att den här pippin var en regelbunden besökare på varvet och kunde slå sig ner på huvudet på folk som stod och fixade med sina båtar.
Efter fem dagar, på fredagen den 6 juli, var vi så äntligen klara och kunde anträda vår långa bilresa hem till Stockholm. Resrutten gick via Igoumenitsa till Italien och sedan var det motorväg i princip ända fram till dörren på söder. Resan gick helt utan incidenter trots att vi var tungt lastade med alla våra pinaler från fyra års båtboende och dessutom fyra kompletta vinterhjul på taket. På förmiddagen den 9 juli kom vi hem till ett svalt, grönt och skönt Stockholm. Det var skönt att ta vår bostad i besittning igen, jämfört med båten upplevdes den gigantisk trots sina blygsamma 69 kvm. 

Det börjar ett helt nytt liv nu, hur det kommer att gestalta sig vet vi inte än. Livet som långseglare är troligen över, åtminstone för den här gången, däremot kommer vi nog fortsätta att ha båt liggandes i Grekland för vår- och höstseglingar. Eventuellt  kommer MS/Y Helena att säljas under året och bytas ut mot en mindre båt. 

Så nu ägnar vi oss mest åt extreme home makeover samt gullar med vår nya familjemedlem och blivande skeppshund Bamse, tidigare döpt till Ketchup av uppfödarfamiljens lille son Hampus efter dennes favoritlivsmedel. Bamse är  Norfolkterrier, helt underbar och förskräckligt busig. 

 

Bamse, formerly known as Ketchup

Som avslutning på den här reseberättelsen tänkte vi bjuda på ett svar på den vanligaste frågan vi har fått under de gångna åren: Vad gör ni hela dagarna? Eftersom ingen ändå har trott på våra utläggningar om hårt och svettigt arbete är det lika bra att vi erkänner. Så var så goda, dessa bilder ger åtminstone en ledtråd!

                                                                                                     Foto:A-H Rundqvist

  

                                                                                                          Foto: L Rundqvist

                                                                                                          Foto: L Rundqvist

Vi vill även tacka för alla trevliga och intressanta mejl vi har fått under åren och hoppas att alla ni som drömmer om att göra en egen långsegling verkligen får tillfälle att någon gång i livet förverkliga drömmen.