Vi avseglade från Bayona den 8 juli och gav oss ut på ett alldeles vindstilla Atlanten med kurs mot Portugal. Det var kyligt i luften, inte mer än 14 grader och en irriterande dödsjö låringsvis som gjorde resan ganska obekväm. Vårt mål för dagen var Leixoes utanför Porto, 64 NM söderut. Det blev märkbart varmare ju längre söderut vi kom och när vi gled in i Leixoes hamn rådde rena högsommaren. Vi möttes på bryggan av ett helt koppel överåriga marineros som slet och drog i våra tampar och lyckades med konststycket att göra en helt okomplicerad tilläggning till ett riktigt äventyr. Marinan var väl inte den vackraste vi upplevt, längst inne i container- och oljehamnen, men den var väl skyddad och hyfsat billig. Här tänkte vi ligga ett par dagar för att besöka den vackra staden Porto som är belägen en bit  upp för floden Rio Douro.

Tre dagar senare fortsatte vi mot Lisabon, 177 MN söderut. Vi ville tillryggalägga lite distans efter den lugna tillvaron i Galicien, dessutom finns det inte särskilt många trygga naturhamnar i Portugal. Under färden som blev väldigt besvärlig med hård vind rakt i baken och grov sjö snett bakifrån, lyckades Ingemar falla över bord, fast inte fullt så allvarligt som det låter. Han hade just bänkat sig i styrhyttssoffan med en nyöppnad gångpilsner i handen samt placerat benen uppe på bordet för att hålla emot de kraftiga rullningarna. Då kom det en sådan överhalning att han med sin kroppstyngd vände upp styrhyttsdurken/motorluckan som bordet är fastsatt i varvid hela ekipaget välte över ända och landade med ett brak i skåpsdörrarna på andra sidan styrhytten. Fästplattan i bordet bröts loss och spån och plankor flög. Ninna som låg och sov kom uppfarande, yrvaket undrande om vi hade gått på grund. Totalt kaos rådde på olycksplatsen. Det enda som befanns vara helt oskadat när Ninna väl hade grävt fram skepparen ur spillrorna var burken med öl som han fortfarande höll i näven. Inte en droppe hade gått till spillo. - Så här efteråt måste man säga att det ändå känns skönt att få bekräftat att de vitala reflexerna fortfarande fungerar klockrent i krislägen.

Om Lisabon har vi inte så mycket att berätta, annat än att bemötandet i hamnen inte var riktigt i klass med det vi fick i Leixoes. När vi så trötta, så trötta efter den jobbiga resan seglade in mot en av Lisabons marinor begick vi tydligen ett stort misstag. Vi blev anropade på VHFen av en kränkt sjöpolis som upplyste om att vi inte hade aviserat vår ankomst till honom. Vi fick snällt kasta loss från marinans brygga och vända tillbaka ut till ytterhamnen för att vid anvisad "ponton" invänta besök av en polisofficer. Vi trodde först att vi var med i dolda kameran när vi förtöjde vid den rostiga gamla sunkpråm, belägen i den mest nedgångna delen av hamnen, som tydligen utgjorde sjöpolisens gästbrygga. Där lät de oss sedan som ytterligare straff vänta i den dallrande hettan i över en timme medan traktens busar slog sina uppvaktande lovar i allt snävare cirklar runt båten. Till slut dök en liten fjunig konstapel upp och styrde upp situationen. Busarna skingrades och konstapeln kom ombord och tog exakt samma uppgifter som vi tidigare hade lämnat över VHFen. Nu hade vi sonat vårt brott och kunde återvända till marinan.

Sjöpolisens gästbrygga

Eftersom det var så hett, över 30 grader, hade vi ingen större lust att tillbringa någon längre tid i storstaden. Nu längtade vi till Medelhavet, så redan efter två dagar kastade vi loss igen och styrde färden mot Gibraltar.