Korsika

 

Vårt första möte med Korsika skedde den 17 juni på vägen mot Elba. Bonifacio, Korsikas sydligaste stad, ligger 38 sjömil norr om Castelsardo och utgjorde ett lämpligt etappmål på väg mot midsommarfirandet på Elba. Bonifacio Strait är ett känt och fruktat begrepp inom sjöfarten i de här trakterna, det endast 10 sjömil breda sundet mellan Korsika och Sardinien kan vara ett riktigt blåshål när mistralen ligger på från nordväst. Korsikas höga berg, det högsta nära 3000 m, pressar vinden runt öns syd- och nordspets och man har börjat att införa restriktioner i fråga om fartygstrafik med miljöfarlig last genom sundet. Den här dagen var det dock lugnt förutom den enerverande dödsjö som kom rullande från nordväst, och vi hade nog önskat oss lite vind som stöttning. När det till slut kom en liten pust krånglade storseglet så Ingemar fick hissas upp i masten för att försöka att reda ut problemet. Inte så lätt när båten rullade från sida till sida men allt gick bra med både segel och Ingemar. 

Ingemar hissar franska och korsikanska gästflaggorna

 

 

 

Ett par timmar senare ökade vinden från nordost, sjön byggde snabbt upp och resten av resan blev en mycket blöt och stampig historia. Fram emot eftermiddagen kunde vi skönja inloppet till Bonifacio, eller rättare sagt, vi såg en massa båtar köra ut och in ur den mäktiga klippväggen framför oss. Någon öppning syntes inte så vi fick lita på att sjökortet ledde oss rätt. När vi hade kommit alldeles inpå delade sig klippväggen och vi körde in i det smala sundet som ledde in till den skyddade Bonifacio hamn. Det var makalöst mäktigt med de höga lodräta klipporna på båda sidor om sundet och på en del ställen hängde klipporna hotfullt ut över strandlinjen. Vinden fick ordentlig fart här inne och vi stretade fram mot marinan med tjutande rigg. Vi blev anvisade en plats med fören mot vindriktningen och tilläggningen blev helt odramatisk, vilket kändes skönt eftersom bryggorna ligger mitt inne i staden med restaurang- och promenadstråket på 10 meters avstånd.

 

Bonifacio var en mycket trevlig upplevelse. Bryggorna ligger som fingrar ut från stenkajen som kantas av små restauranger och butiker. Högt ovanför ligger en vacker gammal borg och skyddar de gamla stadsdelarna, tråkigt nog helt turistanpassade med idel restauranger och tingeltangelbutiker. Men på vårt akterdäck i kvällssolen, med nybakad baguette, ljuvlig lantpaté och en flaska iskall champagne, kändes livet nära nog perfekt. Och inte blev det sämre av tonerna från ett musettedragspel inifrån land. Absolut Frankrike!

 

Champagne, baguette, paté - vi är i Frankrike!

 

Efter Bonifacio fortsatte vi till Elba.

Vi hade planerat att återvända till Korsika efter vårt besök på Elba, närmare bestämt till I'lle Rousse på Korsikas nordvästliga sida, för att besöka Ingemars f d kollega Örnulf m familj. Vädret ville dock annorlunda och när kulingvarningarna aldrig verkade upphöra gav vi tillfälligt upp ambitionen att runda Cap Corse och satte i stället kurs mot Bastia som ligger på den betydligt lugnare östra sidan. Seglatsen från Port Azzuro till Bastia var 47 sjömil lång med växlande stiltje och blixtrande åskbyar. Vi rörde oss emellertid i utkanten av ovädren och klarade oss från såväl störtregn som blixtnedslag.

Port Toga är en fin liten marina i norra Bastia, med skyddat läge och vänlig personal. Till Ingemars oförställda glädje passade bogpropellern på att gå sönder under tilläggningen, för vilken gång i ordningen vet vi inte. Den här gången var det en skruv som hade skruvat upp sig och problemet löstes lätt med skruvmejsel, simfötter och snorkel.

Bastia är en stad med flera olika ansikten. En prydlig och lite tjusig del med vacker strandpromenad ner mot Bastia hamn och restaurangområde. Här ändrar staden helt karaktär och uppvisar ett närmast chockerande förfall. Husen som klättrar längs sluttningarna runt den lilla hamnen ser ut att kunna rasa ihop vilket ögonblick som helst, något som tydligen också händer då och då. Flera av husen var helt urblåsta tre-fyra våningar upp och så på den femte hängde färgglad tvätt på tork på någon fullständigt livsfarlig balkong. Onekligen en fascinerande miljö att vandra runt i.

Här såg vi också en hel kaj som hade sjunkit till botten med pollare, förtöjningsringar och allt. Den syntes inte nerifrån hamnen, utan först då vi hade kommit upp en bit på en höjd. Ingemar fick direkt en massa konstiga ideér om att förtöja i den där kajen, och med tanke på att marinapriserna i Bastia hamn låg på 50 euro/natt skulle det kanske vara värt besväret!

Den sjunkna kajen i Bastia 

Två dagar efter ankomsten till Bastia tog vi tåget till I'lle Rousse för att avlägga visit hos familjen Bratlie. Det var en hundra år gammal järnväg som gick från Bastia på ostkusten över bergen till Ajaccio och Calvi på västkusten. Det var länge sedan vi hade åkt tåg, och aldrig förut en tågresa med sådan svindlande utsikt som den här. Resan tog ca tre timmar och framme i I'lle Rousse mötte oss Örnulf, Nina och Karl Eivind (ja, de er akkurat fra Norge). Efter en god lunch vid ett sömnigt litet bytorg åkte vi upp i bergen till ett lite annorlunda badställe. I en frisk och ren flodfåra formad som en naturlig bassäng badade vi i ca 20-gradigt färskvatten. Det var som ett äventyrsbad, fast på riktigt, med höga klippor man kunde dyka från rakt ner i 7-8 meters djup. Här stannade vi hela eftermiddagen och njöt av en tillvaro fri från salt och sand.

På vägen tillbaka besökte vi familjens blivande sommarbostad. Örnulf och Nina har i många år hyrt ett fantastiskt hus i bergen strax ovanför I'lle Rousse, men har en längre tid letat efter något eget. När tillfälle yppade sig att köpa en hage i grannbyn slog de till direkt. I hagen står ett gammalt stall som ska byggas om till bostad och utsikten över dalen och havet är magnifik. Närmaste grannen är en mycket sympatisk åsna som skriande av glädje kom rusande för att få bli klappad en stund. 

...och så här stort ska vardagsrummet bli!

Ninna med åsninna  

Nästa morgon, efter en mycket trevlig kväll (och en natt i en riktig säng!) hemma hos familjen Bratlie, tog vi tåget tillbaka till Bastia. Vädret hade stabiliserat sig vilket möjliggjorde att vi kunde återuppta till vår tidigare plan att runda Cap Corse och segla längs Korsikas västkust. Efter att ha storhandlat franska delikatesser och fyllt på vårt förråd av det ypperliga korsikanska rosévinet gav vi oss av, i strålande solsken och inte så mycket som en vindpust. Suck, det är verkligen sant att det i Medelhavet antingen blåser för mycket eller ingenting alls! Men det blev en härlig tur ändå, med en etapp på 51 sjömil och massor med båtar som låg och guppade med slaka segel. Efter att vi hade rundat Cap Corse fick vi i alla fall lite vind och kunde motorsegla resten av vägen till I'lle Rousse. Vi la oss för ankare i den relativt skyddade viken och bespetsade oss på en lugn och skön kväll, en ambition vi var helt ensamma om skulle det visa sig. Det var nämligen den 14 juli, Frankrikes nationaldag, en dag som firas lite annorlunda jämfört med våra lite lojt flaggviftande barn på Skansen. Här konkurrerade varenda bar om att ha den högsta musiken och den skränigaste publiken, smällare och nödraketer for som ilskna bålgetingar genom luften - och så plötsligt strax efter kl. 23 tystnade partylarmet och ersattes av ett fyrverkeri värdigt en vinnare i Fyrverkeri-VM. Det pågick i över 20 minuter och var fantastiskt smakfullt komponerat. Som en extra feature hade man riggat upp en jättestor musikanläggning med musik som perfekt samspelade med ljusshowen. Vi satt ute på fördäck och jublade, det här var vi totalt oförberedda på. Heja Frankrike, ni vet hur man firar en nationaldag!

 

 

Nu var det den 15 juli och vi kunde förvånat konstatera att vi nått halvtid på seglingssäsongen, det kändes ju som om vi knappt hade börjat. De två tidigare somrarna hade vi haft klart definierade mål och långa distanser att tillryggalägga, i år var ju allt så mycket lugnare och vi njöt av att få uppleva den här delen av Medelhavet utan krav på att komma vidare.

Vi skulle få gäster ombord den här dagen. Örnulf, Nina, Karl-Eivind samt systerson med kompis skulle mönstra på för en dag. När gäster, mat och badleksaker var vederbörligt sjöstuvade, seglade (ja, faktiskt!) vi ca 7 sjömil bort till en alldeles öde liten sandstrand där vi ankrade upp och tillbringade en skön dag med mycket bad och vilsamt umgänge. Vi var tillbaka i I'lle Rousse vid sjutiden, i lagom tid för att göra oss presentabla  inför kvällens gemensamma restaurangbesök. 

 

Familjen Bratlie på spaning

Ankarviken i Calvi

 

Korsikas västkust är inte någon lätt kust att utforska, nästan alla vikar ligger öppna mot sydväst - nordväst och det finns endast ett fåtal marinor att söka skydd i när det blåser upp. Marinorna är dessutom oftast fullbokade under högsäsong och oanständigt dyra.  I Calvi kostar det runt 800 kr per natt för en båt i vår storlek. Kusten är samtidigt en av de vackraste, karga klippor som stupar brant ner i havet och höga snöklädda bergstoppar i bakgrunden. Vi kände en viss press på oss att komma vidare medan vädret var vackert, så vi tog farväl av familjen Bratlie och seglade nästa morgon iväg söderut till den lilla pittoreska staden Calvi. Här tillbringade vi en natt på en boj utanför marinan, men längtan efter lite vildmarksliv gjorde att vi avseglade därifrån redan nästa morgon. 

 

Vi hade fått en väderleksrapport som lovade svaga sydostliga vindar under natten och nästa dag. Det var helt perfekt för oss och vi satte kursen mot Golfe de Porto, en naturhamn 28 sjömil söderut. Vi färdades längs en helt fantastisk kuststräcka, och kom fram till Porto strax efter lunch. Medan vi kajkade runt och letade efter en bra ankring, passade vi på att titta på den väderleksrapport på navtex som hade kommit en stund tidigare. Och tur var väl det, för nu varnade man helt plötsligt för nordvästlig styv kuling som skulle drabba oss redan nästa morgon. Det var en erfarenhet vi definitivt kunde klara oss utan, så under vårt kortaste skeppsråd någonsin beslutade vi oss för att lägga benen på ryggen och segla till Sardinien medan vädret var fint. Det var ju trots allt bara ca 100 sjömil till trygga Porto Conte. Sagt och gjort, vi satte sydsydvästlig kurs och såg Korsika sakta, sakta försvinna i soldiset.