Jodå, bojlinan höll. Men det bar sig inte bättre än att vi lyckades flytta bojstenen i stället. Klockan fem på morgonen i kav lugnt väder vaknade vi av en duns mot aktern. Båten som låg bakom oss hade i strömmen vridit sig åt motsatt håll och nu låg båtarna och småkölade med varandra. Lugnt och fint och inga skador, men vi fann för gott att kasta loss och gå in och lägga oss vid pontonen och fortsätta sova. 

På förmiddagen blev vi helt plötsligt bordade av två killar från Kinsale Boatyard. De tyckte att det var en lämplig tidpunkt att lyfta vår båt och eftersom de redan hade lossat våra tampar från bryggan tyckte väl vi det också. Upptagningen gick bra och det var med skräckblandad förtjusning vi såg vattnet försvinna där långt under kölen. Vi placerades i ett lugnt hörn i på varvet med underbar utsikt över grönskande ängar, betande kossor och glittrande vatten. Där blev vi liggande knappt en vecka och polerade och målade från morgon till kväll. Vi hade verkligen tur för det var nu högtrycket började växa in över Irland, vilket naturligtvis underlättade arbetet. Det blev en jättetrevlig vecka, inte minst p g a de hjälpsamma och vänliga varvskillarna.

Efter sjösättningen var vi lite kluvna till hur vi skulle förhålla oss till det allt starkare högtrycket. Skulle vi som Jan och Sonia på S/Y Maria Honungshöst passa på att dra söderut eller ville vi se mer av Irland? Vi bestämde oss för det senare alternativet, kunde inte slita oss riktigt ännu från det här vackra landet. Vi fyllde båten med mat och annat nödvändigt och gav oss iväg i gryningen den 14 maj. Det blev en av de där soliga och vindstilla dagarna, ingen segling men njutbart ändå att sitta på akterdäck och betrakta den allt kargare kustlinjen. Det kändes som om vi var tillbaka i Skottland, lika dramatiskt och ödsligt. Vår första natthamn blev en liten vik strax öster om Mizen Head, Crookhaven. Vi la oss för eget ankare, det var en skön känsla att äntligen slippa betala dyr hamnavgift. Den lilla byn, som under tidigt 1800-tal hade upplevt en storhetstid som första och sista angöringshamn för Amerikatrafiken till och från England, bestod av en liten gata, två pubar och tre restauranger. Dagen efter gick vi den 1,2 mil långa vägen till signalanläggningen Mizen Head, Irlands sydligaste udde. Inne i vikarna vi passerade låg det vackra sandstränder, öde i väntan på sommarsäsongens badliv.

Sandstrand på väg mot Mizen Head

När vi kom åter till Crookhaven, med ömma fötter och torra strupar, insåg vi att det var lördag den 15 maj. Och att det var dags för Eurovision Song Contest! Vi kollade in storleken på teveapparaterna på båda pubarna, ingen vann. Så vi försäkrade oss om att evenemanget skulle bevakas på den största av pubarna och åkte ut till båten för att ladda inför kvällen. Vi skulle ju trots allt vara representanter för vårt land och tog uppdraget på stort allvar, även om vi misstänkte att vi skulle bli de enda gästerna på puben den kvällen. Klockan åtta var det dags, vattenkammade och finklädda tog vi jollen in till kajen och steg in på puben. Vår första tanke var att vi hade kommit fel och ramlat in på ett privat togaparty, men nej då, det var bara befolkningen i Crookhaven som avnjöt schlagerfestivalen på sitt eget lilla vis. Traditionsenligt hade det tidigare i veckan skett en lottning där varje bybo skulle representera ett av de deltagande länderna och vara utklädd i lämpliga kläder för detta. När man fick klart för sig att vi inte enbart såg ut och lät som svenskar, utan dessutom faktiskt kom från Sverige, kände glädjen och jublet inga gränser. Vi blev fantastiskt gästfritt bemötta och varje gång, och då menar vi varje gång, Sverige överhuvudtaget nämndes i sändningen vände sig alla mot oss, höjde glasen och jublade. Det var hur kul som helst, och det var med rätt så kullriga fötter vi återvände till båten vid midnatt. Om rätt låt vann? Vi har ingen aning, det gick inte att uppfatta en enda ton i krogskrålet.

En kort reklampaus

Fröken Serbien, The Queen of England, Fröken Grekland och Fröken Makedonien bevakar sina nationella intressen på puben i Crookhaven

Mizen Head i bakgrunden

Den beryktade Fastnet-klippan

På väg tillbaka mot Kinsale kunde vi inte avhålla oss från ett besök ute vid Fastnet-klippan. Den var verkligen imponerande, i klart väder ser man den tydligt på minst 20 NMs avstånd. Det behövs inte så mycket fantasi för att förstå hur tufft livet måste ha varit här ute för de tjänstgörande fyrvaktarna. Även i lugnt väder som när vi var där, pressade atlantdyningen på och sköljde högt upp på klipporna. 

När vi senare på eftermiddagen satt på akterdäck och lapade lite sol, fick vi syn på något svart som stack upp över vattenytan. En koll i kikaren visade att det rörde sig om en fena, modell större. Vi smög fram och stoppade motorn på ca fem meters avstånd och kunde ligga och titta på den stora fenan alldeles intill båten. Ninna skymtade en stor svartvit kropp under ytan innan den gled ner i djupet. Det var en späckhuggare vi hade sett, och kameran krånglade naturligtvis!