Turkiet

 

Så var vi då slutligen framme vid den här resans ursprungliga mål - Turkiet! Redan vintern 2004/2005 var vi inbokade i Kemer, så även 2005/2006, men det finns ju så otroligt mycket att se och uppleva på vägen.
 

Nu kändes det väldigt spännande att i en svag men stadig medvind segla mot Bodrum. Runt omkring oss pågick en turkisk regatta med vackra spinnakersegel i tusen olika färger. Ingemar hissade turkisk gästflagga och den gula karantänsflaggan. Den hade vi inte använt sedan vi angjorde brittiskt vatten. 

 

Ingemar hissar gäst-och karantänsflagg

 

 

När vi efter två och en halv timmas seglats angjorde Bodrums hamn blev vi omedelbart förälskade. Vilken spännande miljö och vilken båtprakt. Längs kajerna låg traditionella turkiska stora motorseglare, s k gulets, i tredubbla rader och glänste i kapp. Marinan tog emot oss med leende rib-förare som inte bara visade oss till vår plats utan även hjälpte till att fiska upp bojstenslinan, ta emot våra tampar samt hälsa oss hjärtligt välkomna. Bodrums marina är den finaste vi har sett och personalens vänlighet saknar motsvarighet. Dusch och toaletter var nykaklade och moderna och efter varje toa- eller duschbesök gick städpersonalen genast in och torkade rent och tömde papperskorgar  Längs kajerna gick personal omkring med sopborste och skyffel och sopade upp blomblad och grus och varje morgon skurades kajen med såpvatten. Fullständigt osannolikt fantastiskt!
Efter att vi hade klarat av pappersarbetet på marinakontoret återstod nu endast att klarera in i Turkiet. Det handlade om att besöka fyra myndigheter som alla skulle stämpla i den transitlog som vi köpte på marinan för 34 euro. Dessa myndigheter låg i andra änden av hamnen och skulle stänga en timme senare. Vi blev skjutsade av en av rib-förarna för att hinna. Först fick vi gå till en läkare för "hälsokontroll", någon kontroll var det dock inte frågan om utan doktorn som satt och plinkade på sin gitarr när vi kom dit och inte kunde ett ord engelska, började knappa lite förstrött på datorn och tio minuter senare hade vi uppenbarligen befunnits vara vid sunda vätskor. Sedan besöktes i tur och ordning passpolis, immigrationspolis och hamnmyndighet. Det stämplades så det stod härliga till och alla var vänliga, leende och dessutom skämtande! Ca fyrtio minuter senare var vi vederbörligen inklarerade i Turkiet och nöjda traskade vi tillbaka till marinan längs kajerna och kunde på närmare håll beundra alla vackert fernissade gulets som låg och lyste i kvällssolen.

Gulets i Bodrum hamn

Tiden går emellertid fort när man har det trevligt och med tanke på den korta tid vi hade att uppleva Turkiet  blev det efter fyra dagar i den bekväma marinan dags att dra vidare. Längre in i bukten finns det många skyddade ankringsvikar och efter 34 sjömil östlig riktning gled vi i kvällssolen in i den helt öde viken Yedi Adalar och ankrade upp med långlina i land. Växtligheten var i princip ogenomtränglig ända ner till vattenbrynet och vi som gärna ville gå i land och promenera bytte vik redan nästa morgon. 13 sjömil längre österut fann vi Degirmen Bükü, med flera skyddade ankringsmöjligheter och ett öppnare landskap. Längst inne i viken stod en ung man på en träbrygga och viftade med en ankarboj, där kunde vi få ligga "gratis" bara vi åt på hans restaurang. Vi tyckte att det var en bra idé, särskilt som den unge mannen sockrade budet  med såväl gratis el och vatten som dubbla bojstenslinor.

 

Ingemar "betalar hyran" i Degirmen Bükü,

Den enes död...

Här fanns förutom god mat och trevligt bemötande härliga vandringsleder som löpte längs bergssidorna runt viken. Vi stannade ytterligare en dag, hyran för dag två inskränkte sig till ett fat stekt bläckfisk och ett par svalkande öl efter långpromenaden.

Grannbåten, en turkisk långliggare, hade två metspön på fördäck. På varje spö satt en liten bjällra som pinglade när han fick napp. Det hände då och då och varje gång kom restaurangkatten rusande över bryggan, via landgången upp på båten där den satte sig och såg så där sött hungrig ut. Bläckfisken som vid ett tillfälle fastnade på kroken verkade dock vara ett nummer för stor för kissen, men titta kan man ju alltid göra....

Från ett britiskt seglarpar fick vi tipset om Cleopatras strand, ett måste enligt dem. Den låg på en liten ö, Castle Island, endast 6 sjömil österut. På öns östra sida fanns en fin vik man kunde ankra i, som vanligt var vi den enda segelbåten. Turbåtar fanns det dock gott om, de kom och gick hela dagen men till kvällen sänkte sig lugnet över viken igen. 

Namnet Cleopatras  Beach kommer sig av att Cleopatra en gång har bott på ön och påstås ha låtit skeppa dit en hel sandstrand från nordafrika som hennes soldyrkande älskare Antonius skulle kunna ligga och sola på. (Berömvärt initiativ som manar till principiell efterföljd tyckte Ingemar, fjäsk, tyckte Ninna) Hela ön var som ett stort naturmuseum med välbevarade lämningar överallt, bl a en fin amfiteater. Mycket välbevakad, landstigning fick endast ske från en brygga där man också tog betalt (ca 25 kr/person) och det fanns vakter överallt. På natten bevakades ön av ett hiskligt odjur till hund med isblå ögon och dreglande käft. 

Stranden var jättefin och det lär finnas någon professor som bestämt påstår att sanden här inte är typisk för området men stämmer väl överens med den man kan finna i nordafrika. För oss verkar det lite konstigt att den skulle ligga kvar efter ca 2000 år...... 

 

Ninna deklamerar...

Cleopatras strand

Det verkade råda något slags mikroklimat där långt inne i bukten där vi befann oss, för under den tid vi seglade runt här blåste det en elak nordan ute på Egeiska havet medan vi hade nära på stiltje, sol och värme. Vi som skulle vara tillbaka i Atenområdet i mitten av juni bevakade väderleksrapporterna noggrant. Så fort vinden gick över på syd tänkte vi oss norrut längs turkiska kusten för att sedan kunna segla tillbaka till Poros med den förhärskande nordliga vinden. 

I mitten av maj vände vinden. Lite i tidigaste laget men som alla seglare vet är det alltid bättre att ha gott om tid på sjön än motsatsen. Vi satte kurs mot Bodrum igen, tog en nattankring i en hotellvik på vägen och hamnade slutligen i Gümüslük strax norr om Bodrum. 

Gümüslük är ännu en arkeologiskt intressant plats, där man faktiskt ankrar upp ovanpå den sjunkna antika staden Myndus. Det finns inte mycket kvar att se av själva staden men från stranden kan man gå på en smal stig av marmor delvis under vatten till en liten ö ett femtiotal meter ut. Det lilla samhället är även välkänt för sina välrenomerade fiskrestauranger som ligger mycket vackert längs vattnet. 

Längst inne i viken låg en mycket märklig farkost som vi funderade en del över. Efter närmare betraktande och konsultation med lokalbefolkningen visade det sig att det var en ganska nedgången husbåt med en segelkonstruktion i form av fem parallella vingprofiler som kan resas i den höga bågen och därefter skevas i lämplig vinkel för att framföra fartyget. Detta är alltså teorin, hur det fungerar i verkligheten skulle vara synnerligen intressant att se. Kyparen på det etablissemang som låg närmast detta vidunder hade i alla fall sin åsikt klar - Ett stolleprov i den högre skolan som bör och ska förpassas ut ur viken så snart som möjligt.

 

Det började bli dags att tänka på utklarering från Turkiet och så smått segla väster ut igen. Efter en del dividerande om var vi skulle klarera ut beslöt vi oss för att ta en dolmus (liten buss) in till Bodrum där vi visste var alla myndigheter låg. Det var samma procedur som förra gången minus läkarbesöket och den här gången var det inte lika trevligt. Passpolisen rynkade pannan i djupa veck när han hörde att vi skulle avsegla tidigt nästa morgon; - Problems mister, big problems! Om det kommer en patrullbåt imorgon bitti och ni fortfarande är kvar i landet - inte bra alls! På något sätt kändes det som om det var högst troligt att det skulle dyka upp en patrullbåt, de visste ju var vi låg,  och när turkiska fängelsescener ur filmen Midnight express började hemsöka oss vi fann för gott att lämna Turkiet redan samma eftermiddag.