Seglingen till Gibraltar blev den hittills näst längsta, 305 NM. För första gången fick vi uppleva Atlanten utan en vindkåre och med en nästan omärklig dyning. Den första kvällen kunde vi t o m avnjuta vår middag vid ett vackert dukat bord uppe i styrhytten. Det hör inte till vanligheterna när man är till havs. Det var mycket båttrafik under natten men den enda incidenten var en liten fiskebåt utan radarreflektor som helt plötsligt dök upp på vår babordssida. Om inte Ninna hade girat 90 grader styrbord hade kollisionen varit oundviklig. Följande förmiddag började det att blåsa upp från öst, d v s rakt i näbben för vår del. Efterhand ökade även sjön och ett tröstlöst stampande inleddes. Allt eftersom dagen fortskred ökade såväl vind som sjö och livet ombord var åter en kamp. Vi hade dagen innan via VHF fått kontakt med en annan svensk båt, S/Y Mayflower, som också var på väg till Gibraltar. Nästa natt blev vi informerade av Ove och Greta på S/Y Mayflower att det skulle blåsa upp till ostlig kuling och att de tänkte uppsöka skyddad natthamn. Vi befann oss längre ut på havet än de och konstaterade att vi inte skulle hinna undan innan kulingen var över oss, och bestämde därför att rida ut ovädret med bibehållen kurs. Vår plan gick hem, vinden nådde som mest 17 m/s och vi kunde med genomsnittsfarten 2 knop över grund stampa oss fram genom natten. Följande dag lugnade sig vind och sjö något och vid sextiden på kvällen kunde vi uttröttade lägga till vid inklareringsbryggan i Gibraltar.

Den lilla brittiska kronkolonin Gibraltar är framför allt känd för att ha billig diesel samt ett berg fullt med apor. Vi passade på att tillgodogöra oss bådadera. Vi hade också planerat ett antal inköp till båten, bl a solpaneler, eftersom vi fått veta att man som utländsk båt kan handla momsfritt. Priserna var dock astronomiska så det fick vara för vår del. Vi handlar nog som vanligt över internet istället. Det blev fyra nätter i en extremt skvalpig marina, nu väntar Medelhavet runt hörnet....

Gibraltar - inget kanonställe