Irland till Spanien

 

Som föreberedelse inför överfarten till Spanien lagade vi mat i två dagar. Det var köttfärssås, ugnsstekt kyckling modell jättestor, pizza, tomatsås till pasta samt ett löjligt stort lass med pannkakor. Troligen någon slags överslagshandling, om allting annat gick åt fanders skulle vi i alla fall inte gå under på fastande magar! Till slut var vi klara och tisdagen den 1 juni kl 13.15 avseglade vi från Kinsale med kurs 179,4°. mot La Coruna. Vi hade väntat ut ett lågtryck och tänkte utnyttja de nordliga vindar som fanns i dess utkant. Planen fungerade perfekt, vi hade en frisk nordlig vind och kunde hissa segel så snart vi kommit ut från Kinsales inlopp. Känslorna var lite blandade, lite vemodigt att lämna Irland men mycket spännande att nu anträda nästa etapp på vårt äventyr. Det blev en solig dag med bra segling, även om gammal dödsjö från lågtrycket gjorde livet en smula obekvämt ombord. Vinden mojnade framåt kvällen och när det var mest fladder i seglen fann vi för gott att starta motorn och motorsegla istället. Vi delade upp nattvakterna i tretimmarspass och Ninna tog den första törnen. Det var verkligen inte någon ansträngande syssla, vi mötte inte ett enda fartyg under natten och vädret var lugnt och fint.

 

Frukost 5 kilometer ovanför havsbotten

Efterlängtat delfinbesök

 

Nästa dag hade vinden stillnat ut nästan helt. Havet hade lagt sig och vi motorseglade framåt i den långsamma atlantdyningen. Det enda som hände under dagen var en lite oroande rapport på vår Naxtex som förutspådde busväder i norra Spanien. Men vi var rörande överens om att det inte var någon idé att sitta och oroa sig, det var ju inte något vi kunde påverka i alla fall. Vi var fortfarande helt ensamma där ute på havet och nu började vi få riktigt djup under kölen. När vi korsat kontinentalsockeln och sjökortet visade nära 5 000 meters djup kändes det lite speciellt. Dag 3 förde med sig lite vind från NO och vi gjorde god fart för bara segel. Och så kom de då, de efterlängtade delfinerna. Först en stor grupp som verkade vara ute efter ett fiskstim runt vår båt. Det var kul att se hur de samarbetade och formerade sig för att ringa in fisken. Men efter några timmar var det dags för lek och sociala aktiviteter och en grupp på fem delfiner ägnande åtskilliga timmar åt att surfa på vår bogvåg. Ninna var överlycklig och satt mest hela dagen framme på peket och försökte få till bra bilder. Som synes gick det sådär.....

På kvällen den tredje dagen började det att blåsa upp, allt i enlighet med de Navtex-rapporter vi hade tagit emot. Den ostliga vinden ökade stadigt under natten och vi fick reva i flera omgångar. Vi hade nu kommit in i fartygsstråket över Biscaya, natten blev den stökigaste hittills och ingen av oss fick någon riktig sömn. Nu började sjön att bygga upp ordentligt, vågorna blev allt högre och vid flera tillfällen bröt de och sköljde över styrhytten så att vatten rann in genom dörren. Genom att stoppa trasor i dörrspringorna kunde vi dock lösa det problemet. Det här med dörrarna är för övrigt en känd svaghet hos den här båtkonstruktionen vid grov sjö från sidan. Båtens lutning och häftiga rörelser gjorde att man knappt kunde röra sig ombord och det här med att inte gå under på fastande magar kändes inte så realistiskt längre.... Fram på eftermiddagen bestämde vi oss för att reva allt utom en liten snibb av storseglet och starta motorn för att minska båtens lutning och förbättra kursstabiliteten. Det hjälpte något och till slut kom vi in i sjölä och kunde skymta Spaniens kust. Vilken känsla!  Viva Espania! 

Spanska gästflaggan hissas

Vi hade beräknat att angöra La Coruna vid 20.30-tiden, 1 1/2 timmes gång, och nu var det bara att luta sig bakåt och betrakta den spanska kustlinjen som sakta tog kontur framför oss samtidigt som vi unisont sjöng "La Cucaruna La Cucaruna da da da da da da da" till melodin "La Cucaracha". Plötsligt började en ettrig summerton att tjuta och motorns oljetryck var nere på noll. Ingemar stängde blixtsnabbt av motorn, vräkte upp luckorna till motorrummet för att konstatera att oljestickan var snustorr, inte så mycket som en droppe fanns kvar. Vad göra? Ingen vind, utom en lite äcklig en rakt i näbben, La Coruna som glittrade retfullt därframme, nu utom räckhåll för en drivande båt med två vid det här laget tämligen utmattade och frustrerade sailors ombord. Jo, det var bara att börja pumpa upp den på akterdäck surrade jollen, sätta utombordaren på densamma, surra hela paketet med Ingemar i på babordssidan och försöka att bogsera oss fram. Det fungerade, men ack så långsamt. Vi gjorde knappt en knop och en snabb överslagberäkning gav vid handen att vi skulle vara framme ca 02.30. Om bensinen till utombordaren räckte hela vägen och vi inte råkade ut för motström förstås. Ingemar fick en våghalsig snilleblixt och letade upp några reservlitrar olja som hälldes i MS/Y Helenas motor. Vi kunde konstatera att oljan rann ut i snabb takt med kylarvattnet, men oljetrycket återställdes i alla fall och nu gällde principen kör så det ryker så länge det går. Så full fart framåt, och vi hann faktiskt köra i 20-30 minuter innan oljetrycket försvann på nytt. På den tiden hade vi dock kommit avsevärt närmare våra drömmars mål, så det var bara för Ingemar att hoppa ner och motvikta i jollen och dra igång utombordaren igen. Skymningen sänkte sig över oss när vi sakta, sakta närmade oss staden med utombordaren på tokvarv. Motvinden hade ebbat ut och vi hade t o m fått lite medström och närmade oss med den svindlande hastigheten av 3 knop. Kl 23.30 kunde vi lägga till vid pontonbryggan i gästhamnen Dársena Deportiva, lättnaden var obeskrivlig! Vi tog oss den välförtjänta "kommaframmaren" (ska vi vara helt ärliga så tog vi oss även en tröstdram ute på redden) och plockade fram reservkrafterna för att plocka i ordning på däck och spola av det värsta saltet från båten. Vid ettiden stöp vi i koj och somnade strax innan våra huvuden landade på kuddarna.

 

Bogsering medelst gummijolle