Övriga Skottland

 

 Den 4 augusti var det äntligen väder för att ge sig iväg efter att ha legat inblåsta en vecka i Oban. Vi hade siktet inställt mot Loch Claidh på Yttre Hebriderna, ca 120 NM nordväst om Oban. Efter en nattankring i en skyddad vik på östra Isle of Skye fortsatte vi på morgonen och anlände i strålande eftermiddagssol till den lilla viken, helt öde med undantag för en lite loj men nyfiken sälkoloni. Det blev den starkaste naturupplevelsen dittills, kargt och öde och så oändligt rofyllt och vackert. 
Vi fick ett underbart dygn med utflykter i land, fiske och allmänt båtslappande, tills Ingemar upptäckte att batteriladdaren hade upphört att fungera. Vi blev lite oroliga eftersom generatorn inte laddade som den skulle under motorgång och det fanns en risk att vi inte skulle kunna ta oss därifrån. Så snabbt kan ödemarken förvandlas från ett paradis till något hotfullt. Vi beslutade oss för att gå tillbaka till – ja just det, Oban. Även värmaren passade på att ge upp andan på vägen, gråt och tandagnisslan. 
 

Efter en ny vecka i Oban med båtfix och nya inköp av delar gav oss iväg igen, den här gången söderut. Vi hade börjat umgås på allvar med tanken på att inte segla hem igen utan i stället finna oss en vinterhamn i Skottland. Färden gick mot Sound of Jura, och det mytomspunna Corrywreckan (du kan väl din Björn Larsson?). Vädret var bästa tänkbara men väl framme vid Corrywreckan fick vi så stark motström att vi endast gjorde 1 knop över grund på 1600 varv. Vattnet kokade som en häxkittel och båten svängde vilt i strömvirvlarna. En konsultation med båtbibeln Reeds Nautical Almanac gav vid handen att motströmmen skulle öka ytterligare, så istället för att snart börja åka baklänges gav vi upp och sökte natthamn i en vacker liten vik i Loch Craignich strax intill. Där stannade vi i två lugna och sköna dagar liggandes vid en lånad boj och firade vår 15:e bröllopsdag med champgnefrukost och annat mys. 

På vår väg mot nästa anhalt, Campeltown inne i Firth of Clyde, fick vi än en gång uppleva fenomenet tidvatten. Strax före hornet vid Mull of Kintyre möttes vi av en märklig syn. Havet hade rest sig som en vägg med skummande toppar. Fenomenet orsakades av kraftig utgående ström i möte med sjöarna från Atlanten. Plötsligt befann vi oss i en situation med brytande sjö akterifrån samtidigt som vi i motströmmen gjorde endast 1-2 knop genom vattnet. Vi tog oss lite skakade igenom strömvirvlarna, vädret var trots allt bra men vi fasade för tanken på att råka ut för hårt väder i dessa vatten. Vi ankrade upp intill Campeltown utan att besöka staden. Vi var nu helt fokuserade på att finna en lämplig vinterhamn och ägnade dagen åt att ringa runt till ett antal marinor längs kusten. Vi blev lite förskräckta över prisnivån, de vi kontaktade begärde mellan 3 – 4 000 kr per månad. Men så fann vi i vår pilot en liten marina som hette Holy Loch, belägen i mynningen in mot Glasgow. Där var prisnivån klart humanare, 1 300 kr/månad under vintersäsong. Vi fick perfekt seglingsväder genom Firth of Clyde, och anlände till Holy Loch åtta timmar senare. Vi blev inte besvikna, marinan låg helt skyddad längst inne i viken och med väldigt vacker omgivning. Ägarna visade sig positiva till att hysa oss under vintern, och vi kände oss mycket nöjda med att kunna släppa det problemet under återstoden av säsongen.

Port Ellen

 

Så var det då äntligen dags för vårt egentliga huvudresmål, Isle of Islay! Den 18 augusti bar det iväg. Vi tillbringade ännu en ankarnatt i Campeltown, denna gång i uruselt väder och vi draggade ett par gånger under natten. På morgonen var vi tämligen urlakade men ett par vackra delfiner som följde oss en bit på vägen fick humöret att stiga. Det blev en ganska ruffig seglats. Visserligen blåste det till en början inte mer än 11-12 sekundmeter, men havet låg öppet ut mot Atlanten och dyningen hade byggt upp ordentligt under de senaste blåsiga dagarna. Ninna ramlade mest omkring i båten och skaffade sig blåmärken medan Ingemar löpte omkring på däck för att anpassa segelytan i den ökande vinden. Med till slut endast revad stor gled MS/Y Helena majestätiskt över de höga vågorna och visade sig än en gång vara en mycket kompetent busvädersbåt. Efter nio timmar blåste vi så äntligen in i Port Ellen, där vi fick hjälp med tilläggningen av ett gäng unga officersaspiranter från marinen som var ute på övning. Dödströtta men nöjda fick vi i oss lite mat och somnade sedan gott i trygg förvissning om att vi nu låg fast förtöjda vid pontonbryggan. 

 

Vi stannade i fem dagar på Islay och passade på att se oss omkring riktigt ordentligt. Port Ellen är en sällsam liten håla, vackert belägen längs en sandstrand i en hästskoformad vik. Den består mest av en enda "stadsgata" och några ruffiga bakgator. Den enda puben gjorde absolut ingen reklam för sig, och dess existens avslöjades bara om man kom tätt inpå och kunde höra skrovliga röster sjunga skotska fyllevisor där inne i dunklet.  Vi hyrde en bil och besökte grannön, Isle of Jura. Det var nog den mest speciella ö vi besökt (ja, den också!). Jura är nästan helt obebodd, befolkningen är inte större än 250 bofasta. Kossor går fritt över hela ön och det finns även gott om kronhjort. Är man begiven på vandring är betingelserna perfekta, stora hedar och höga berg, det högsta 784 m. 

En av Juras djurinnevånare

Observera avsaknaden av EU-skylt i örat. Dessa skottar...
 

Vi passade också på att uppdatera vårt whiskysortiment, vi befann oss ju trots på Islay. Men inga destilleribesök, den biten kände vi oss rätt så färdiga med. En speciell händelse i Port Ellen var mötet med de två schweiziska bröderna, numera bosatta i Norge, som hade rott från Norge i en pytteliten allmogebåt.  De hade verkligen köpt hela vikingakonceptet, såväl vad beträffar kläder som övrig utrustning. Inga syntetmaterial någonstans. Vi vinkade farväl när de rodde iväg mot Irland, där flickvänner skulle möta upp. Riktiga galningar, vad det är skönt att sådana finns!