Irland/vinterhamn 03/04

 

Vi återvände till Waterford den 15 oktober och inledde vår vinterdvala. Det tog någon vecka att vänja sig vid båtboendet igen, det kändes lite trångt i början. Däckslivet upphörde i takt med höstens antågande och kvällarna började allt tidigare. Vi inrättade oss dock snabbt och fick i gång lite vardagsrutiner. Vi tränade, gick långa promenader, pluggade spanska och läste, läste och läste! Matlagning blev en stor grej och vi la ner mycket energi på det. Det var ett välkommet avbrott när Örjan och Susanne kom på besök. De stannade i  tre dagar och vi hann med lite sightseeing tillsammans, bl a en tur till Kilkenny.

Välkommet besök i kajutan

Ingemar och Helena i hamnen i Dunmore East

 Nästa hemresa blev den 27 november. Den här gången för att fira lilla svägerskan Bettan som blev 40 år. Vi stannade i Sverige till den 29 december då Ingemars dotter Helena gjorde oss sällskap tillbaka. Vi fick en mysig vecka tillsammans, hyrde bil och for omkring som skottspolar på de irlänska småvägarna. Vi besökte fyren på Hook Head i riktigt busväder, hamnen i Dunmore East och avslutade med en lång tur till The Lower Shannon och den dramatiska västkusten. Helena åkte hem den 5 januari och vi sjönk in det stora lugnet igen.
I slutet av januari kom Julia, på väg hem till Nya Zeeland. Hon stannade ombord i fyra dagar och tillsammans med henne besökte vi Tramore, en liten söt och sovande semesterort sydost om Waterford. Vi var inne i en period med ganska hårt väder och längtade konstant ner till kusten för att kunna frossa i upprört hav.

Busväder i Tramore
 

Vi var nu helt övertygade om att vi ville fortsätta det här äventyret och segla vidare söderut.  Men först måste vi kapa lite fler band med det "gamla landet", bl a hyra ut vår bostad. Vi flög hem i mitten av februari för att ordna med detta. Vi hittade snabbt en god hyresgäst som vi skrev kontrakt med för 1,5 år framåt. Sedan följde en hektisk period. Det var mycket praktiskt som skulle hinnas med innan vår hyresgäst skulle flytta in den 1 april. Det blev dock en del tid över till att umgås med våra kära vänner i Stockholm.

Helt utpumpade kom vi så den 31 mars åter till MS/Y Helena. Den här gången med vetskapen om att hon för lång tid framåt utgör vår enda bostad. Allt kändes bra, för att inte säga fantastiskt, och efter en veckas återtagande av krafterna kunde vi sätta igång med de efterlängtade vårförberedelserna.