Östra Sardinien m m

 

Det är kanske en smula missvisande att kalla den här sidan för östra Sardinien då den inleds med vår sista period i Porto Conte på nordvästra delen av ön. Vi hade som tidigare nämnts tänkt oss att segla lite mer längs Korsikas västkust men den oberäkneliga mistralen tvingade oss tillbaka till vår nu mera så välkända vik Porto Conte. Eftersom vi skulle få kärt besök ombord ett par veckor senare beslutade vi oss för att stanna kvar och för fot utforska denna vackra del av Sardinien samt arbeta lite med båten. Fernissan i styrhytten började bli sliten och behövde förbättras. 

Under det här besöket upptäckte vi att hela Porto Contes östra udde var ett välskött och vackert strövområde med mängder av stigar genom skog, över ängar och längs höga klippor. Det är ovanligt att kunna ströva omkring i naturen på det här sättet eftersom Sardinien och Korsika är nästan helt täckt av lågväxande och svårgenomtränglig buskvegetation, s k macchia. Det var faktiskt vår första riktiga skogpromenad och vi kände oss nästan som hemma i Sverige när vi vandrade genom skirt gröna gläntor, i mjukt solljus som silades ner genom trädkronorna och lyssnade till vacker fågelsång. Det som möjligen störde bilden av svensk sommarskog var alla cikador som på sina ställen lät nästan öronbedövande högt, och för all del även den starka doften av eucalyptusträd.

 

På skogspromenad

 

Ninna tackar för sig i Porto Conte

Helena ombord på Helena

Samma dag som Helena skulle komma fick vi en väderprognos som förutspådde starka västliga vindar de 3-4 följande dagarna. Helena kunde bara segla med oss i en vecka och vi hade inte lust att tillbringa den veckan med att åter igen ligga inblåsta i Porto Conte. De ostliga vindar som hade rått en period skulle hålla i sig under natten vilket talade för en nattsegling. Sagt och gjort, Helena hade knappt hunnit ombord den kvällen förrän vi kastade loss och satte kurs mot Carloforte, 89 sjömil söderut. 

Det blev en härlig men blåsig vecka. Vi stannade en natt i Carloforte och tillbringade resten av tiden på svaj i olika ankarvikar på vår väg mot Cagliari där Helena skulle mönstra av och resa hem. För Helena blev det en produktiv vecka, hon tillbringade en stor del av tiden med att sitta i styrhytten och skriva på en uppsats som släpade efter sedan vårens universitetsstudier. Men lite tid fick hon ändå över till trevligt umgänge, sol och bad. Och till att diska och diska och diska......!

 

Den 14 augusti kom vi tillbaka till Cagliari och det blev ett kärt återseende. Faktiskt så kärt att vi nu bestämde oss för att tillbringa ännu en vinter här. Det var vårt första marinabesök på 31 dagar och jag tror faktiskt att det finns vittnen som kan gå ed på att de såg en ur den kvinnliga delen av besättningen lägga sig ner och kyssa bryggan. Det är ju som bekant kontrasterna i livet som gör det så spännande och efter så lång tid av frihet kändes det underbart att få slösa med vatten och el, att kunna hoppa i land och gå upp till affären eller att bara stå och småprata med andra seglare ute på bryggan. Vi träffade på flera gamla bekanta från vintersäsongen, bl a två brittiska båtar som helt enkelt blivit kvar - en av hälsoskäl och ett par som bestämt sig för att börja ett nytt liv här på Sardinien. Men de var väldigt sugna på lite segling vid det här laget och vi bestämde att tillsammans runda av säsongen med en seglats längs Sardiniens ostkust.

Men först skulle den här sommarens tekniska följetong åtgärdas. Våra nya förbrukningsbatterier, sammanlagt 400 Ah, hade visat sig vara odugliga. Troligen hade de under för lång tid stått på hyllan i butiken utan att underhållsladdas, när Ingemar mätte syradensiteten i dem var den alldeles för låg. Massimo, vår hamnkapten, hade ringt till butiken och för vår räkning gjort en reklamation samt fått veta att de inte skulle semesterstänga under augusti. Ingemar tog raskt itu med bortmontering av batterierna, baxade upp de tunga åbäkena till kontoret och bad Massimo att ringa och förvarna om vår ankomst. Ingen svarade, ingen telefonsvarare, så vi lånade en marinabil och for dit för att kolla varför. "Stängt för semester" stod det på en liten handskriven lapp utanpå butiksfönstret - men inga uppgifter om när de skulle öppna igen. Eftersom vi inte hade lust att baxa tillbaka de där snudd på obrukbara batterierna till båten igen var det bara att gilla läget och stanna i Cagliari till firman öppnade, när det nu skulle bli. Ingemar ringde varje morgon i två veckors tid, det blev till slut som en liten morgonritual för honom att lyssna till de där obesvarade signalerna och den dagen då han helt plötsligt fick ett "Pronto" i örat blev han så överraskad att han nära på tappade telefonen i sjön. Stammande ett "Aperto oggi?" fick han ett glatt "Si!" till svar, den långa väntan var över. 

I butiken gick allt som det skulle. Hustruns för stunden inlärda glosor fungerade och så gjorde, enligt maken, även hennes blonda hår och kvinnliga uppenbarelse. Efter en massa mätande av olika batteriparametrar och obligatoriskt sammanträde med alla kvarterets sysslolösa gubbar kom vi tillbaka till marinan med sprillans nya batterier. 

 
Nu var vi ivriga på att komma iväg igen, vädret hade varit ljuvligt de senaste veckorna och längtan efter svalkande bad och nya äventyr hade vuxit sig allt starkare. Den 31 Augusti kastade vi åter loss från Marina del Sole i sällskap med två andra båtar. Det var ett schweisiskt par som kommit hit med sin katamaran för tre år sedan och nu köpt sig ett hus, och ett belgisk par som liksom vi kom hit förra vintern och även de blivit med hus. Epedemi, eller....? Våra vänner engelsmännen hade ett läkarbesök att avklara, så de skulle ansluta senare.

Vårt mål för dagen var Villasimius, en paradisisk bukt 21 sjömil rakt österut. Här kastade vi ankare och blev liggande i fyra dagar, solade och badade i varmt och kristallklart vatten. 

 

Villasimius 

Men till slut vill man vidare och den 5 September kl 07.00 drog vi upp vårt ankare och gav oss iväg norrut. Det blåste en perfekt halvvind, så vi satte segel direkt och kunde njuta av att "forsa" fram i 5 knop - i hela tio minuter. Sedan försvann vinden bakom bergen och när den en stund senare återkom fick vi den naturligtvis rakt i näbben. Nå, motvinden var inte särskilt stark, ca 5 m/s, så det gick rätt bra ändå. Solen hade vissa problem med att skingra de kompakta dimmolnen, men lyckades framåt tiotiden och sedan var det klarblå himmel och finåka resten av dagen. Vi satt ute på däck och beundrade den vackra bergiga kusten med mil efter mil av helt öde sandstränder. Sardiniens ostkust är den kargaste och vildaste delen av ön. Det finns nästan ingen bebyggelse, ett fåtal marinor och inga naturliga hamnar att söka skydd i om det skulle börja blåsa hårt från nord, öst eller syd. Dessutom rullar det nästan alltid in en dyning från havet, även när det är vindstilla, vilket gör det obekvämt vid ankring. 

 

Men vad gör Ingemar....?

Vi motorseglade hela dagen och kom 55 sjömil senare fram till vår natthamn, Arbatax. Det är en industri- och färjehamn belägen vid mellersta ostkusten. Här finns en lång fin pir som man kan gå in och ankra bakom och som erbjuder skydd mot alla vindar utom möjligen de från nordost. Vi tillbringade endast en natt här och seglade vidare tidigt nästa morgon, nu med Maddalenaskärgården i sikte. Vi hade sett ut en vik strax söder om Olbia, Porto della Tavola, som såg lämplig ut med tanke på de sydostliga vindar som skulle blåsa under natten. Det märktes att vi nu var i slutet av turistsäsongen, i vår utvalda vik låg det endast två andra båtar så det fanns gott om plats för oss att ankra på.

 

 

Vi började få ont om färskvaror ombord och efter en lite obekväm natt med rullande havsdyning seglade vi de 11 sjömilen in till staden Olbia för att bunkra. Olbia, en av Sardiniens viktigaste industrihamnar, ligger mitt inne i ett floddelta och man tar sig dit genom en smal bojmärkt kanal. Och hoppas på att man inte möter något stort på vägen. Det gjorde vi, ett megastort lastfartyg kom rakt emot oss när vi befann i den smalaste delen, men det visade sig finnas plats för oss båda, dock inte med några större marginaler. Vi hade tänkt att lägga till vid den gratiskaj som ligger mitt inne i staden men den var redan fullbelagd. Vi körde ett par vändor tills vi fick kontakt med en av båtägarna som gav oss tillåtelse att förtöja utanpå deras franskflaggade båt. Det var allt i grevens tid för ett par minuter senare blev vädret snabbt sämre och när vi återvände till båten efter vår inköpsrunda i stan blåste det så mycket att vi skulle få stora problem med att ta oss därifrån. Vi bestämde oss för att ligga kvar över natten och hoppades att våra fendrar skulle klara av påfrestningarna från sjön. Den franska båten fick dessvärre en relingslist spräckt mot kajen, dock inte p g a vädret utan en lotsbåt vars skeppare inte verkade ha riktigt koll på sambandet mellan fart och svallvågor.

 
Ovädret hade dragit vidare under natten och morgonen bjöd på lugnt och vackert väder med delfinbesök inne i hamnen. Vi tackade fransmännen för deras vänlighet och seglade tillbaka till Porto della Tavola för att där invänta Tony, Lynda, Gary och Molly, d v s besättningen på den brittiska båten S/Y Knight in Gale som nu enligt uppgift hade lämnat Cagliari och seglade norrut.

I viken låg det en norskflaggad båt, S/Y Bifall, med besättningen Stein och Helga ombord. Det kryllar ju inte av skandinaviska båtar i den här delen av Medelhavet, speciellt inte med besättning i vår ålder och vi tillbringade ett par trevliga stunder tillsammans. Deras båt var mycket speciell, byggd i Taiwan i endast ett fåtal exemplar. Enastående kvalitetsbygge - t ex massivt trä överallt i inredningen där andra använder plywood för att spara pengar, och förstklassigt snickerihantverk. Fyra stycken hade gått som däckslast till Norge, hemtagna av norska sjöbefäl. Av Stein och Helga fick vi för övrigt också lära oss att bogpropeller numera kallas för gubbvisp. 

S/Y Bifall

På ett rev ca en sjömil utanför Porto della Tavola ligger det ett stort väl synligt vrak. Vi hade av naturliga skäl inte vågat gå särskilt nära med Helena när vi seglade förbi, men nu när vi låg för ankare och vädret var lugnt tog vi vår jolle och körde dit. Det ger en lite obehaglig känsla att titta på skeppsvrak, fantasin skenar iväg och spelar upp hemska scener för ens inre syn. Men det är spännande också! Fartyget var helt upprostat och det nitade skrovet tydde på avsevärd ålder. Eftersom vi inte lyckades tyda fartygsnamnet och en senare sökning på internet gav ca en zillion träffar på vrak i området från antiken och framåt, vet vi tyvärr inte hur eller när fartyget förliste.
 

Ett par dagar senare seglade S/Y Knight in Gale in i viken. Det blev ett glatt återseende, gränsande till överentusiastiskt vad gällde skeppshunden Molly. Molly är en mycket speciell och trevlig bekantskap som vi lärde känna redan som valp förra vintern. Hon och hennes bror, Nelson, levde som löshundar på stranden i Villasimius. Tony och Lynda hyrde ett hus där tillsammans med seglarvänner, blev svårt charmade av de här små skamlöst matfriande valparna och tog dem med sig tillbaka till sina båtar i Cagliari. Molly är nu hela marinans lilla älskling, kapabel att slicka ihjäl vilken råbarkad inbrottstjuv som helst och den lätt sjösjuke Nelson har seglat vidare till Grekland. Se där en riktig solskenshistoria!

 

Molly i nybroderad halsduk

Hur många män krävs det för att sjösätta en jolle?

Nu var det äntligen dags för oss att få uppleva Sardiniens stolthet, Arcipellago della Maddalena. Här samlas i augusti månad båtfolkets jetset från hela Medelhavet för att tävla i rikedom och om vem som har den största och/eller snabbaste Finlandsfärjan, eller ginpalatset som en del säger. Många av de båtar som kör omkring här är helt enkelt hysteriskt stora, vår 38-fotare ser ut som en livbåt till deras skeppsbåt i jämförelse. Mötesplatsen för dessa båtfolkens giganter är den lilla hålan Porto Cervo, som sympatiskt nog bjuder på ett litet ankringsområde inne i hamnen för oss som inte har råd (eller lust) att betala tusentals kronor i hamnavgift för en natt. 

Snedseglare i förgrunden, Bonifacio i bakgrunden

Och visst är skärgården vacker! Med trånga passager mellan kala klippor och skär och skyddade små ankarvikar. Men vi som har seglat i Stockholms skärgård är nog rätt svårflirtade i det här sammanhanget för sådär oerhört imponerande som skärgård betraktat var det ändå inte. Dessutom måste man betala för att ligga för ankare, för vår del ca 20 euro per natt. Det ville inte vi, utan ankrade konsekvent upp i de fina fastlandsvikarna för natten - helt gratis. Det finns emellertid även faktorer på den här skärgårdens pluskonto, t ex 25-gradigt kristallklart vatten och frånvaro av giftalger samt förstås att den ligger på Sardinien! 

Vi tillbringade ca två veckor här, förflyttade oss endast korta sträckor åt gången och tog det allmänt lugnt. Det blev ett nytt besök i Bonifacio, inte minst för att förse oss med gott korsikanskt rosévin, paté, ostar och champagne att förgylla långa vinterkvällar med. Här fick vi dessutom sommarens bästa segling, över Bonifacio Strait, sundet mellan Sardinien och Korsika. Vår annars ganska tungseglade båt plöjde graciöst fram genom de höga vågorna i över 6 knops fart i en stadig halvvind på mellan 7-9 m/s. När vi hade korsat sundet och nått Maddalena fortsatte finseglingen med plattläns för bara storseglet - fortfarande i en hastighet av 6 knop. Gött!!!

Här skiljdes våra och S/Y Knight in Gale´s vägar, de seglade hemåt men vi ville stanna kvar ett tag till. Det var fortfarande sommarvärme och behagligt få båtar i ankarvikarna. På nätterna vill säga. På dagarna fylldes vikarna med glada charterseglare, men de uppsöker nästan undantagslöst någon marina till natten. (Den som själv har haft draggningsångest under kulingnätter förstår varför.....!) Vår seglingssäsong har tack och lov avlöpt utan några som helst draggningsintermezzon och vi börjar känna oss väldigt trygga med vårt ankare vid det här laget. Och inte minst med vår ankringsteknik. I år har vi inte suttit ankarvakt en enda natt trots hårda vindar utan sovit gott i trygg förvissning om att vår båt är stadigt förbunden med terra firma. Skulle motsatsen ändå inträffa har vi litat på att GPSens draggningslarm väcker oss i tid. Man släpper sargen efter ett tag som det heter nuförtiden...

 

Sardiniens svårtillgängliga ostkust

Så en vacker dag kände vi att det var dags för oss att återvända till vår vinterhamn. Kvällarna började att bli mörkare, nätterna kallare och vädret lite mer oberäkneligt. Vi hade legat inblåsta ett par dagar i en vacker vik utanför den lilla staden Cannignone och så snart vädret hade stabiliserat sig igen gav vi oss iväg söderut. Vi sträckseglade de 88 sjömilen till Villasimius där vi hade planerat att ankra upp ett par dagar som ett slags Grand Final Tutti. Vi ankrade där som planerat och sov ut efter nattseglingen, men när vi vaknade av att båten låg och rullade kraftigt från sida till sida i den eviga havsdyningen kände vi att - nej, säsongen är slut för den här gången, nu seglar vi hem till Cagliari! 

Sagt och gjort, på förmiddagen den 23 september drog vi upp ankaret och seglade den sista sträckan på 22 sjömil till vår väntande båtplats i Cagliari. 

En mäktig syn mötte oss när vi rundade piren och seglade in i hamnen. Längs stadens alla kajer låg det vackra gamla segelfartyg. Vissa av dem hade deltagit i årets Tall Ships Race, där ett av delmålen f ö var vår förrförra vinterhamn Waterford på Irland. Vi tog en fotograferingsrunda längs kajerna innan vi slutligen vände fören mot Marina del Sole och vår andra säsong som vinterliggare.

Foto: T Smith 
 

Det är mycket som ska göras på en båt efter sommarsäsongen. I stort sett går det ut på att vända ut och in på allting, torka ur alla skrymslen och vrår, vinterkonservera motorer och watermaker m m.  Vi var mycket glada över att kunna konstatera att Helenas däck och överbyggnad fortfarande tycks vara helt täta, det har inte läckt in en droppe vatten i år heller. Den här säsongen har vi tillryggalagt 1268 sjömil (till skillnad mot förra årets 2305) - och vi som tyckte att vi bara hade kajkat runt lite i "hemmavattnen". Man blir fort blind för avstånden här i Medelhavet. Det har varit en lyckad säsong, tekniskt sett nästan perfekt. Förutom de dåliga batterierna och den evigt snålproducerande watermakern har det mest varit småsaker som har gått att åtgärda utan alltför stort besvär eller kostnader. Vädret har varit stundtals besvärligt, ett s k mistralår, men oftast varmt och skönt. I stort sett är vi väldigt nöjda med båt, väder, upplevelser och inte minst oss själva!

Livet på marinan är sig likt sedan förra vintersäsongen, och ändå inte. Nya vinterliggare skapar nya sociala konstellationer, i år är det övervägande brittiska besättningar som övervintrar här. Skandinavien är i år representerat av två svenska och två norska båtar. Norska S/Y Eldrebølgens besättning, Anton och Synnøve, hade vi det väldigt trevligt tillsammans med innan de for de hem över vintern. Villy och Monika samt hunden Hector från Stockholm stannar hela vintern och det skönt att kunna prata lite modersmål  ibland. Vi har i takt med ökade kunskaper i det italienska språket (från 0 till en tvåårings nivå, typ), fått kontakt med allt fler sardinier och har blivit hembjudna på middag vid några tillfällen. 

Ingemar har deltagit i en regatta i Porto Corallo på Sardiniens ostkust som besättning på båten S/Y Fin Lizzy, tillsammans med Tony, Gary och kaptenen Malcolm. Evenemanget kallas Memorial Michele de Michelis och hålls till minne av en älskad seglande son som körde ihjäl sig på motorcykel för ca fem år sedan. Efter fem dagar återvände  marinans hjältar med en hedersam femteplats i bagaget. Eller som de själva föredrar att uttrycka det, förstaplatsen för cruisingbåtar. De båtar som kom före var nämligen alla riktiga kappseglingsbåtar och borde rimligen ha tävlat i en egen klass. 

 

Hårt arbetande tävlingscrew på S/Y Fin Lizzy

Startnummer 13, en fredag - inget för vidskepliga!

Det stora kajraset i Cagliari

En kväll när vi i godan ro satt tillsammans med britterna och drack en öl, hörde vi ett fasligt liv ute på bryggan. Någon kom och ropade till Tony att deras nyinköpta bil var skadad, påkörd trodde vi. Den syn som mötte oss när vi kom ut från marinan slår nog det mesta. Det visade sig att halva kajanläggningen hade kollapsat och bilarna som stått parkerade stod nu med fronten nere i vattnen. Till yttermera visso råder parkeringsförbud på platsen så kommunen ersätter inte någon av de skador som uppstod. Bilarna fick lyftas av med kranbil och som tur var hade Tonys bil klarat sig med bara några skråmor. Varje dag när vi passerar här till och från marinan ber vi en bön att inte resten av kajen ska kollapsa den också, för då får vi väl ta jollen in till stan.

 

Efter drygt två års flitigt användande av apostlahästarna  har vi tagit ett teknologisprång och införskaffat varsin vackert blå 18-växlad mountainbike med fjädring både fram och bak - till det facila priset av 59 euro styck. Med dessa vidunder har vi utökat vår aktionsradie betydligt, vi använder dem bl a för att ta oss till och från skolan. Vi har nämligen gått och blivit studerande på gamla dar. Tre gånger i veckan går vi på vuxenundervisning i italienska. Det är en nysatsning från italienska staten, finansierad genom EU (tror vi) och kostar oss inte en eurocent. Undervisningen sker i en lågstadieskola i Sant Elia, Cagliaris svar på Bronx ungefär. Carla, vår fröken, är en mycket bestämd ung dam som på kulspruteitalienska försöker banka in verbformer och prepositioner i våra motsträviga hjärnor. Att undervisningen sker i bänkar anpassade efter tioåringar gör ju inte det hela lättare. Men vi tycker båda att det är jättekul och uppskattar verkligen den förmån det innebär att kostnadsfritt få tillgång till den här privatundervisningen, veckans alla vardagar om vi så vill.

 

Suck, punka redan efter en vecka

La scuola per adulti

Ja, då var det väl dags att knyta ihop den här sidan. Den 29 november reser vi hem till Stockholm och stannar där ca två månader så det lär väl dröja innan vi uppdaterar vår sajt igen. Stort tack till alla som har tagit sig tid att skicka trevliga mejl till oss och på återseende till nästa år.