Egeiska havet

 

Den 9 april kl. 06.50 inledde vi vår femte seglingssäsong ombord på MS/Y Helena. Det var en för året ovanligt tidig säsongsstart men vädret hade varit vackert en längre tid och det var mycket vi ville hinna med innan det var dags för oss att resa hem. Vattentemperaturen var ännu inte riktigt badvänlig, endast 16 grader, men höll vädret i sig skulle vi nog våga doppa oss om ett par veckor. 

Vi behövde inte vänta länge på årets första delfinbesök. En stor flock på kanske femton individer kom hoppandes genom vattnet och lekte en lång stund framför båten. Man blir lika lycklig varje gång det händer. Lite senare på dagen fick vi ett annorlunda besök. En liten pippi kom och slog sig ner för att hämta andan en stund. Den var helt orädd och när Ninna satt och slog i fågelboken flög den helt enkelt dit, slog sig ner på den sidan i boken som visade sångare av olika slag och tittade med stort intresse på de olika arterna. Tillsammans kom vi fram till att det kunde vara en härmsångare. När pippin flög in i styrhytten och verkade slå sig till ro under vårt basilikaträd kände vi ändå att någon slag gräns hade överskridits och Ingemar visade med fast men varsam hand vägen ut till akterdäcket igen. Där satt den och tjurade en stund innan den konstaterade att det rådde sjukt dålig stämning och mobbningstendenser ombord och helt sonika flög vidare in mot land.

Vår första seglats blev 73 sjömil lång och gick till Elafonisos, en liten ö strax väster om Cap Maleas (även kallad Greklands Cap Horn) med skyddade ankringsvikar för de flesta vindriktningar. På sommaren ligger här många båtar och inväntar rätt vind för att kunna segla runt Cap Maleas in i Egeiska havet men så här tidigt på säsongen var vi helt ensamma i vår vik. Eftersom det var en ganska lugn kväll blev det premiärgrillning på akterdäck men måltiden intogs i salongen - det var ännu lite för ruggigt för en sen middag på akterdäck. 

På vägen in mot viken fick vi syn på ett riktigt rostigt gammalt vrak och Ingemar ville som vanligt att vi skulle in och nosa och ta bilder. 

Vid lunchtid nästa dag seglade vi vidare med siktet inställt på södra Cykladernas sydligaste ö Santorini, 119 sjömil österut. Där väntade sedan någon vecka  Donato och Mariella, våra vänner från Cagliari. De hade flugit dit före påsk och vi ville väldigt gärna hinna hinna tillbringa lite tid med dem innan de for hem igen. Seglatsen gick helt utan intermezzon, vår nya radar fungerade perfekt och en liten men stadig medvind gjorde resan både snabb och bekväm.

Vi angjorde Vlychada hamn halv åtta följande morgon, där vi efter lite väntan fick en fin långsidesplats. Vlychada är Santorinis enda riktigt skyddade hamn och på sommaren lär det ligga knökfullt med gästbåtar här. Men nu i början av april var vi den enda gästbåten  och kunde därför avnjuta lyxen att slippa ligga förtöjd för eget ankare. 

Första dagen ägnades åt att fixa med förtöjningar och att sova ifatt den förlorade nattsömnen. Donato och Mariella kom på ett kort besök och det var ett mycket kärt återseende. Vi gjorde upp om att träffas nästa dag i staden Fira som ligger en halvtimmes bussresa (mjölkbussen...) från Vlychada. Avståndet till staden är väl den enda nackdelen med den här hamnen men å andra sidan är den så trygg att det inte känns det minsta oroligt att lämna sin båt en hel dag. 

Fira är en mycket vacker stad med det mest spektakulära läge vi någonsin upplevt. Utsikten uppifrån klipporna är fantastisk. Det är absolut Grekland, rent och prydligt och överallt ligger det barer, restauranger och hotell. Mycket turister även vid den här tiden på året. Allra vackrast är den mindre staden Ia på Santorinis norra del. Ia förstördes till stora delar i en jordbävning 1956 men har idag nästan helt återuppbyggts i traditionell stil.   

Fira 

Ia

Väderkvarnen går att hyra, 370 euro/natt....

Någon gång under 1600-talet f Kr orsakade ett vulkanutbrott att de inre delarna av Santorini försvann ner i havet och lämnade en krater med 10 km diameter. Därav öns mycket säregna form och myten att Santorini skulle vara den sjunkna staden Atlantis. En myt som naturligtvis vårdas mycket ömt av öns turistnäring.

En sjunken storhet som dock med säkerhet finns här numera är kryssningsfartyget Sea Diamond, för svenskar mer känt som  Freja, som i lugn väder helt oförklarligt hamnade på ett väl känt rev och sjönk till botten inom femton timmar. Det enda spår vi såg av den katastrofen var det bälte av tjock bunkerolja vi hamnade i när vi efter fem dagar avseglade från Santorini. 

I skrivande stund har vi legat inblåsta under två dagar i Naousa på norra Paros. Vinden har emellertid mojnat under kvällen så imorgon kan vi nog våga oss i land också. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Vinden mojnade den fjärde dagen och nu var vi riktigt sugna på lite civilisation efter den instängda tillvaron ombord på Helena. Vi fick en glad överraskning när vi kom till Naousa hamn för här hade man påbörjat ett marinabygge med fina nya kajer och en skyddande pir. Som så ofta här i Grekland hade bygget av någon anledning kommit av sig och vi såg inga som helst  tecken på aktivitet av typen marinabygge. Vi var den enda gästbåten och kunde välja en bra och trygg långsidesplats. Det fanns inte någon el, vatten däremot kunde vi få gratis från en vattenpost en bit bort. 

Naousa är en mycket trevlig liten stad och vi trivdes så bra att vi blev liggande en hel vecka. Etfer ett par dagar fick vi dessutom sällskap av Peter och Phyllis som hade lämnat Kalamata dagen efter oss och nu hunnit ifatt.

Den lilla fiskehamnen i Naousa

Här bankas bläckfisk

Den äldsta delen av Katapoliani

En dag hyrde vi en bil och körde iväg längs Memory Lane, Ninna har nämligen varit här förut, som 19-åring för 29 år sedan. Huvudstaden Parakia var naturligtvis omöjlig att känna igen efter så lång tid, flygplats och turism har gjort staden stökig och stressig. Då fanns det två kafeér nere vid hamnen, idag oräkneliga. Vi körde längs kusten och fann platsen där det hus Ninna hade hyrt låg, nu var den lilla bondgården en camping och huset var rivet och ersatt med nytt och fint.

I Parakia finns en kyrka som anses vara den mest arkitektoniskt intressanta i den Egeiska övärlden. Den heter Katapoliani, (ung. de hundra portarnas kyrka) och består i själva verket av tre kyrkor från olika tider under samma tak. 

 

Gamla och nya tider möts i Parakia

Det spelar ingen roll hur trevligt det är på en plats, man drabbas ändå till slut av hamnloppor (obs! talessätt...) och vill vidare. I gryningen den 25 april kastade vi loss, tog farväl av Peter och Phyllis som skulle segla norrut, och gav oss iväg. Det var lite blåsväder på gång igen och vi ville komma vidare medan det gick. Vårt mål för dagen var ön Astipalaia, 74 sjömil österut. Det blev en rätt stökig och blöt tur för motor med stadigt ökande nordostlig vind men när vi framåt kvällningen gled in i den helt skyddade viken Vathi kändes allt riktigt bra igen. Det var en fantastisk plats, skyddad från alla vindar, med en säregen känsla av vildmark och ödslighet över sig. Än en gång var vi den enda båten och vi ankrade upp utanför den lilla byn, bestående av tre hus varav ett naturligtvis visade sig vara en taverna. På sluttningarna runt omkring klonkade getskällor, i övrigt alldeles tyst och lugnt. Förutom vinden som tjöt i riggen förstås, det gjorde den med besked i fyra dagar. En del av den tiden satt vi på den lilla tavernan, spelade backgammon, åt kokt get och tog oss en eller annan pilsner. Det gick m a o inte någon direkt nöd på oss under de här dagarna.

 Vathi, Astipalaia

Katamaranfärjan angör Tilos

Den 30 april hade vinden mojnat och sjön lagt sig, dags för oss att segla vidare österut. Det blev ännu ett ganska långt ben, 57 sjömil till ön Tilos. Den här gången i nästan stiltje, motor igen, och med ny klumpfiskobservation. Klumpisken, ett mindre exemplar den här gången, bodde under en kringflytande solstol och simmade förnärmat iväg när vi nyfiket lyfte på solstolen med båtshaken.

 

I den lilla hamnen på ön Tilos förberedde man festligheter. Tilos, som ligger en smula utanför turistströmmen mellan Kos och Rhodos, hade en längre tid fört en hård kamp för att få behålla sin subventionerade katamaranfärja. Utan den dagliga förbindelsen med omvärlden som katamaranfärjan utgör är man hänvisad till ett par storfärjebesök per vecka och turistnäringen på ön var allvarligt hotad. Ett par veckor tidigare hade man eskalerat konflikten och satt hamnen i strejk. Och vunnit! Nu var ett nytt treårsavtal undertecknat och Tilos kunde andas ut igen. Dagen efter vår ankomst var det dags att fira och på kajen stod hela Tilos befolkning och jublade när färjan angjorde hamnen. Det hela bevakades av grekiskt tv-team och rundmagade potentater mottogs med rosor och grillfest på torget. 

Vi stannade här i tre dagar och tyckte att det var rätt mysigt med den småskaliga turismen. Hamnen var liten men en ny pir gjorde den ändå hyfsat trygg. Från vind och sjö vill säga, inte från korsade ankarkättingar och glada men en smula ofokuserade charterbesättningar. Vi vågade därför inte lämna båten några längre stunder utan satt mest på akterdäck och betraktade livet som det pågick i hamnen, en syssla vi kommer att sakna mycket när vi kommer hem till Sverige

Turkiet låg nu ett stenkast bort och vi hade planerat att segla till Rhodos för att klarera ut ur EU. Det här med klarerandet är tydligen lite omdiskuterat och en del bryr sig inte om att göra det men som de laglydiga personer vi är tyckte vi att det var bäst att följa reglerna. Kustbevakning och hamnpolis är mer på hugget i den här delen av Egeiska havet och våra skeppspapper kontrollerades och registrerades med tålamodsprövande nit i varje hamn. 

Efter att ha konsulterat vår hamnpilot och läst om den stora och stökiga hamnen i Rhodos stad ändrade vi oss och beslöt att segla till Kos och klarera ut där i stället  Det skulle bli vårt tredje gemensamma besök på Kos, första gången i slutet av åttiotalet drabbades Ninna av en svår luftrörsinflammation och andra gången 1990 vurpade vi på motorcykel. Ön kändes därför en smula belastad  och vi hade faktiskt tänkt att helt undvika ett besök den här gången. Våra negativa förväntningar kom emellertid på skam och vi tillbringade tre härliga dagar i Kos fina marina. Även här hyrde vi bil och åkte längs Minnenas allé, denna gång dock med lite annorlunda minnesbilder än på Paros;

- Åh minns du, här är rondellen där vi vurpade med motorcykeln.

- Titta, där ligger sjukhuset där läkaren med cigg i mungipan sydde i hop Ingemars armbåge. 

- Kolla, där är hotellet där Ninna låg nedbäddad i en vecka, etc.

 

 På Tony´s restaurang och pizzeria åt vi den här säsongens (resans?) godaste middag, restaurangen ligger vid vägen mellan marinan och Kos stad och är väl värd ett besök.

Utklareringen ur EU var en okomplicerad historia, ett besök på immigrationskontoret och ett hos hamnpolisen, lite stämplar här och lite stämplar där och så var det klart. Den 5 maj vid lunchtid kastade vi loss och satte kurs mot Bodrum, 11 sjömil österut.