Beskedet om när Ingemar skulle få påbörja sin armbågsbehandling dröjde och vi började att hänga med huvudet en smula. Vädret var inte det bästa, mistralen blåste och den där riktiga sommarkänslan ville inte infinna sig. Vi valde att lösa dödläget genom att resa hem till Sverige under tio dagar och därmed få möjlighet att delta i diverse trevliga evenemang, såsom en återförening med den niondeklass som Ninna hade varit lärare åt för tjugo år sedan och vännerna Jonas och Marias bröllop. Förutom dessa utomordentligt trevliga händelser hann vi med att tillbringa tid med mamma Inez och Zoltan i Kalmar, besöka goda vännerna familjerna Rundqvist, Gustavsson och Mårtensson i Bergkvara och så förstås familjen Möller i Västervik. I Stockholm blev vi ompysslade hemma hos PA och Kiki i ett vårfagert Gamla Enskede. Det var otroligt kul att köra runt i Sverige med vår lilla hyrbil och njuta av hur vackert fosterlandet är i försommarskrud. Och av hur rent och prydligt allting är!

På Stensö.......

..... i Kalmar

Ett par dagar efter att vi hade bokat hemresan fick Ingemar besked från sjukhuset att behandlingen skulle påbörjas två dagar före resan, det kunde man ju ha räknat ut med lilltån! Andra behandlingstillfället fick därmed skjutas upp en vecka och vår säsongsstart blev ännu mer försenad. Men det gjorde inte så mycket, våren på Sardinien var inte särskilt varm och mistralen och siroccon  turades om att göra livet obekvämt för dem som redan hade startat sin säsong. Vi utnyttjade tiden till att göra båten i ordning, nu kunde vi riktigt ta ut svängarna och göra rent i varenda skrymsle och vrå, utombords såväl som inombords. Den 7 juni kastade vi loss från Marina del Sole för en liten provtur på ett par dagar för att se att allting fungerade som det skulle. Vi seglade söderut till Porto Malfatano där vi låg för ankare i två dagar i en liten vik medan siroccon tjöt i riggen. Årets premiärproblem var en läckande värmeväxlare i generatorn; den lagade Ingemar på plats med hjälp av sika, gummitejp och armerad epoxy. För övrigt skötte sig såväl utrustning som besättning utan alltför grava anmärkningar. 

7 juni och 19 grader i vattnet. Brrrrr!

Vi bestämde att avsegla från Cagliari onsdagen den 15 juni, dagen efter sista behandlingen. Det återstod nu inte så många förberedelser, den största var att försöka renovera  vår jolle som höll på att lösas upp i en klistrig massa. Den där massan kletade av sig på kläderna och något måste göras. Vi hade ju tvingats att investera flera tusen kronor på en ny bottenmadrass efter förra sommarens vandalisering så tanken på att behöva köpa ny jolle kändes inte särskilt lockande. Av båtgrannen fick vi tipset att måla den med en särskild gummifärg, vilket verkade vara ett enkelt och billigt alternativ. Av alla färger som fanns i järnaffären valde vi gul av den anledningen att det var den enda de hade. Färgen visade sig vara inte helt lättapplicerad; första lagret blev rena katastrofen. Det gick inte stryka ut färgen, man var tvungen att snabbt badda på den och behövde man gå tillbaka och bättra på någon fridag lossnade det som redan var målat. En ny jolle kanske inte skulle vara så fel i alla fall?  Andra strykningen gick emellertid desto bättre, färgen fäste bra och täckte över alla fridagar och rinningar och slutresultatet var riktigt vackert. Om man gillar gult, alltså!

"Det här kommer aldrig att gå!!"

Visst blev den fin!

Dagen innan avfärd hyrde vi en marinabil och åkte på stora inköpsrundan. Vi tänkte passa på att fylla båten med allehanda bulkvaror, det skulle göra en sommars svajankring så mycket enklare för ryggar och plånböcker. Det tog en stund att stuva allting men vi hade under våren gjort rejäla utrensningar i förpik och stuvutrymmen, så det gick trots allt rätt bra.

Sista kvällen i Cagliari tillbringade vi hemma hos Donato och Mariella som bjöd på avskedsmiddag. Vi kommer verkligen att sakna dessa varma och generösa personer, hoppas att vi kan träffa dem igen.

Vi avseglade som planerat i gryningen den 15 juni med siktet inställt på Neapelbukten. Vi gick emellertid inte så långt den här dagen utan ankrade upp i Villasimius 20 NM österut. Vi ville inte komma fram till fastlandet mitt i natten och  valde därför att övernatta här för att segla vidare tidigt nästa morgon. 

Maria Cattiva

I Villasimius låg det en svenskflaggad båt för ankare. Det visade sig vara Maria Cattiva, en 40 meter lång skönhet byggd i Holland och ägd av Mr Intrum Justitia, Bo Göransson. Vi passade på att gå riktigt nära och ta oss en närgången titt när vi gav oss av tidigt nästa morgon. Tråkigt nog var det för mörkt för att fotografera för det var en av de vackraste segelbåtar vi har sett.

I Villasimius fick Ingemar tillfälle att prova sin nyinköpta våtdräkt. Nu dök han med liv och lust ner och kollade såväl ankare som propeller och det utan frysa halvt ihjäl i det 20-gradiga vattnet. Vi hyste en misstanke om att propellern skulle ha blivit igenväxt med havstulpaner igen efter sjösättningen men förutom några småmaskar var den helt ren. 

Efter 231 NM och 36 timmar angjorde vi ön Ischia, belägen utanför Neapel. Förutom den inledande nordliga motvind och motström samt gammal dödsjö från sydost hade överfarten hade varit mycket lugn. I takt med att vi lämnade Sardinien bakom oss dog vinden ut och resten av resan gick för motor på ett spegelblankt Tyrrenskt hav. Det hade blivit ett långt uppehåll på Sardinien och vi var överlyckliga över att vara på väg och att få segla vidare in i Medelhavet. Men först alltså italienska fastlandet, där Helena skulle mönstra på i Neapel och under två veckor segla med oss till Sicilien. 

Vi ankrade upp i en trång liten vik alldeles nedanför den gamla borgen på Ischia. Det var en av de vackraste ankarplatser vi legat på, men inte en av de lugnaste! Båttrafiken utanför och i viken var mycket intensiv, värst var alla färjor som drog upp rejäla svall. Att bada var inte att tänka på, hela Neapelbukten liknade mest en soptipp med allt skräp som flöt omkring i vattnet. Vi låg här och rullade i två dygn och på söndagsmorgonen bestämde vi oss för att segla vidare. 

Det finns en ögrupp lite norr om Neapelbukten, Isole di Pontine, och en norrman vi mött i Ischia lovsjöng dess huvudö Ponza. Vi angjorde Ponza efter drygt åtta timmars motorsegling och möttes av pulserande discodunk inifrån staden. Och runt omkring oss for färjor, motoryachter och ribbar i höga farter åt alla tänkbara håll. Vi tappade lusten att försöka ankra upp inne vid staden utan sökte oss istället till en vacker vik strax norröver där vi kunde lägga oss på svaj utanför en kvällstom sandstrand. Här var det mycket lugnare och gott om plats. Vattnet var rent och klart och vi tog oss ett svalkande dopp så snart vi satt fast i sandbotten. Eftersom vi var trötta efter en dag på böljan valde vi att skjuta på stadsbesöket till nästa dag. Natten blev lika illa som vid Ischia, vi vaknade gång på gång av att vår båt krängde häftigt i svallen som rullade in från havet. På morgonen fick vi besök av tre unga män med allvarlig uppsyn, som i kommunalt regi krävde oss på 7 euro. Det visade sig vara dygnstaxan för tolvmetersbåtar för att överhuvudtaget få ankra upp på  Ponza. Större båtar fick betala upp till 25 euro. Vi insåg att det här inte var något bra ställe för långseglare med begränsad budget, och den livliga båttrafiken började så smått att gå oss på nerverna. Här krävdes ett seriöst skeppsråd, det lät ungefär som följer:

- Ingemar, var i Medelhavet rullar det inte?

- Vet inte, kanske i Joniska havet.

- Bra! Hur långt är det dit?

- Ca 460 sjömil.

- Fint, då packar vi ihop och drar.

Sagt och gjort, en halvtimme senare drog vi upp ankaret och lämnade ön Ponza utan att ha satt vår fot i land. Men, tänker förstås den uppmärksamme läsaren, hur gick det med Helena då? Hon skulle ju mönstra på i Neapel!

Jo, Helena befann sig vid det här läget i Grekland på ön Lefkas. Så istället för att hon reste därifrån till oss tog vi oss i stället en liten seglats till henne.

Bye bye Ponza - Hello Grekland

Ja, så kom det sig att vi åter var ute på havet. Denna gång med en beräknad tidsåtgång på 3,5 dygn, vår näst längsta överfart. Vädret var fantastiskt, det låg ett stabilt högtryck över Italien och något annat än motorsegling var inte att tänka på. Vi var mycket nöjda med vårt beslut, det kändes helt rätt att tillryggalägga lite distans - och nu har vi Sicilien kvar att utforska när det blir dags att vända hemåt igen.

Vid midnatt den andra natten passerade vi Stromboli vars aktiva vulkan kastade kaskader av glödande magma högt upp i luften. Den kallas inte för inte världens största fyrplats. 

Tyvärr var vi tvungna att gå in i Messina för att handla mat och diesel. Här utfärdas varning till alla seglare, se till att lösa den biten någon annanstans! Vi hade eventuellt tänkt att övernatta här men kom snabbt på andra tankar. Marinan, som erbjöd den skvalpigaste plats vi någonsin legat vid, krävde oss på 80 euro för en natt. Det ville vi inte betala, det slutade med att vi fick ligga fem timmar till det facila priset av 40 euro. Det blev ett snabbt race upp i stekheta staden för att klara av de inköp vi behövde - och känslan när vi tre svettiga timmar senare åter var på väg ut på havet var obeskrivligt skön.

Så, kära vänner, nu lovar vi att det är slut på allt gnäll. Vår överfart till Grekland blev helt underbar, havet låg blankt och vi fick många besök av glada delfiner och mötte säkert ett hundratal lojt paddlande havssköldpaddor av alla storlekar. På kvällen stängde vi av motorn och tog ett dopp, tände grillen och njöt en god middag på akterdäck. 

I skrivande stund befinner vi oss i en liten paradisisk vik på grekiska ön Meganisi. Allt blev precis så härligt som vi hade drömt om. Men det ber vi att få återkomma till i nästa uppdatering - Grekland.

BBQ på Joniska havet...

... och delfinbesök i detsamma

Klicka på den här länken om du har problem med att se filmen i fönstret ovan.