Sardinien/vinterhamn 04/05

 

Klockan 07.00 den 28 september drog besättningarna på S/Y Maria och MS/Y Helena unisont upp sina ankare och gled ut från den trygga ankarviken i Mahon. Det var fortfarande mörkt men ett svagt gryningsljus skymtade i öster. Det kändes en smula sorgligt att än en gång segla bort från Spanien, även om känslan av separationsångest hade mattats avsevärt under de veckor vi legat inblåsta i Mahon. Nu var det Italien som gällde, närmare bestämt Sardinien 194 NM österut. Överfarten blev en av de behagligaste vi upplevt. Den dödsjö som fortfarande fanns kvar efter de senaste veckornas kulingar dog snart ut och det blev finåka, med en vind som precis räckte till att fylla stor och genua när vi motorseglade. Vi såg ganska många havssköldpaddor, sömniga rackare som verkade helt ointresserade av en 11 tons farkost med rak kollisionskurs. De lyfte lite lojt på huvudet när vi gled förbi och somnade strax om. Vid midnatt blev Ingemar anropad på VHF:en med "Happy birthday to you" fast på renaste italienska. Det var våra vänner på S/Y Maria som uppvaktade med den så välkända melodin på Sonias modersmål. Mycket vackert! 

Ingemars födelsedag fortsatte med en lugn och vacker morgon på Sardiska havet. Vid lunchtid närmade vi oss silhuetterna av vackra industriskorstenar som välkomnande spydde ut sin rök och förebådade vår angöringshamn, industristaden Portoscuso. Staden, pytteliten, ligger på Sardiniens sydvästra  kust och är något av ett industricentrum på ön. Därför var det lite förvånande att marinan och staden var så fin, även om den utstrålade en helt annan känsla än det turistanpassade Balearerna. Det här var "the real thing", inte en turist så långt ögat såg. Bara en massa vänligt nyfikna sardinier, och en stad gjord för att leva i. Lågsäsongen hade inletts och vi betalade bara 9 € per natt i marinan, MS/Y Helena och S/Y Maria var de enda gästbåtarna i hamnen. 

Ingemar hade fått något fuktigt i blicken vid åsynen av alla industriskorstenar och nu gick det inte att undvika det längre, långpromenaden i industriområdet i 30-gradig värme, dålig luft och tjoande män på höga höjder. Suck! Det var bara att hänga med och lyssna på Ingemars alla förtjusta små utrop; - Ah, ett aluminiumsmältverk, - Oh, ett koleldat värmekraftverk, - Åh, en pipeline för koncentrerad svavelsyra etc. etc. Antar att han har varit på sjön lite för länge.

Strandliv i Portoscuso

 

Bryggseglande avsaltare

Vi tillbringade sex sköna sensommarvarma dagar i Portoscuso. Det var en härlig känsla att åter ligga fastbunden i en pontonbrygga,  att ha fri tillgång till el och vatten, att slippa ta jollen till affären och att kunna strunta i väderleksrapporterna. Allt detta upplevdes som höjden av lyx efter vår långa period av svajankring. Ingemar frossade i italienska charkdelikatesser, prosciutto de parma och crudo, braesola, olivmortadella, salami av alla de slag. Vi provade naturligtvis även den lokala pizzan,  tillagad i vedeldad ugn - ljuvlig! 

Men tiden tickade på och vi kände en lätt stress över det faktum att vi skulle hinna med ännu en överfart innan höststormarna satte in på allvar. Vår plan var att segla till Cagliari på Sardinens sydostkust, och där bunkra upp ordentligt med allt gott som Italien har att erbjuda samt invänta bra väder för den 240 NM långa överfarten till vår vinterhamn - Port El Kantaoui på Tunisiens ostkust. Efter sex dagar  lämnade vi Portoscuso och seglade söderut, tillbringade en natt på svaj i en skyddad vik som hette Porto Malfatano, och anlände till Cagliari vid middagstid den 6 oktober. 

 

- Finns det mat i Tunisien?

 

Utsikt från vårt akterdäck

 Vi hade hört och läst mycket gott om Cagliari och blev genast förtjusta i den vackra men lätt bedagade gamla staden. Den fullkomligt flödar av kultur, var man går snubblar man över någon gammal lämning från romartiden eller ännu längre tillbaka. Det görs inte så stor affär av detta, utan staden verkar vila tryggt i sin urgamla historia med den nya tiden insprängd lite här och var. Vi kände genast att vi trivdes här, staden var lagom stor med sina ca 220 000 invånare, all service man behövde och en befolkning som var något av det vänligaste och hjälpsammaste vi träffat på hittills under resan (ok, skottarna var också helt underbara och irländarna för att inte tala om galicierna......!). Vi frågade hamnkaptenen om han hade någon ledig vinterplats åt oss, men han trodde dessvärre att det var fullt.  
Vi satte därför igång med att bunkra upp ordentligt inför Tunisienvistelsen. Ingen av oss har varit där tidigare, det enda vi visste var att Port El Kantaoui var ett turistparadis för golfare(!) och att man därmed kunde misstänka att maten var ganska dyr. Så det inhandlades pasta, burktomater, tomatpuré, cornflakes, öl och vin m m en masse. Butiken vi handlade i levererade hjälpsamt alla varorna ner till marinan, däremot hjälpte de inte till med att stuva hela härligheten i båten. Det blev en smått hysterisk kväll, där Ninna satt näst intill inbyggd i salongen och hotade med att slänga all maten överbord om vi inte genast införskaffade en större båt. På något mirakulöst vis fann dock alla saker sin plats till slut, det är det som är det märkliga med båtar. Hur mycket man än packar in, finns det alltid något litet outnyttjat utrymme kvar någonstans. När Massimo, hamnkaptenen, dagen efter talade om att det trots allt fanns en ledig plats för oss visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta. Vi bad om betänketid till dagen efter och ägnade sedan kvällen åt att skriva plus- och minuslistor medan nivån i vår femlitersflaska lokalt rödtjut sjönk betänkligt. Fast egentligen visste vi redan, vi ville verkligen stanna här. Vi hade redan i Portoscuso blivit förälskade i Sardinien, maten, vinet, människorna, kulturen, allt! Dagen efter betalade vi hamnavgiften, ca 1500 kr/mån inkl el och vatten, och kände oss väldigt nöjda med att i alla fall inte behöva handla krossade tomater på lång, lång tid. 

Cagliari - med pampiga piazzor......

 

 

...och smala, spännande gränder!

Ninna inledde vintervistelsen med att dra på sig en praktförkylning men kände sig tacksam över att den väntat tills vi var "bofasta" i en trygg marina. Det var fortfarande högsommarvärme och så snart hälsan var någorlunda återställd tog underhållsarbetet vid. Båten tar rätt mycket stryk under seglingssäsongen och medelhavssolen går hårt åt alla fernissade ytor.

Vår marina kan väl knappast betraktas som den tjusigaste vi legat i. Den ligger ca tio minuters promenad från själva stadskärnan, i ett ganska slitet hamnområde. Men den personliga servicen är mycket god och vi känner oss trygga och väl omhändertagna av personalen. Det är spännande att under så lång tid få lära känna en ny stad och att promenera runt och upptäcka dess olika ansikten. Att av en slump ramla över en livlig matmarknad där de små späda griseknoarna hänger nyslaktade i taket. Eller att hitta just den där specialaffären med de där specialgrejerna som Ingemar alltid verka behöva.

 

Ninna ånyo fast i fernissa-träsket

 

Ingemar lagar gelcoat-skador 

Det finns ytterligare en fördel med vårt val av vinterhamn och det är att Ryan Air flyger på Alghero på nordvästra Sardinien. Tack vare detta kunde vi få ett hett efterlängtat besök av Ingemars dotter, den "riktiga" Helena. Hon slet sig från studentliv och tentor för att under sex härliga dagar förgylla vår tillvaro. Och så hade hon med sig Kalles Kaviar, och Falu rågrut! 

 

 

 

Mys-Helena i MS/Y Helena

 

När Helena anlände den 4 november hade sommaren precis innan abrupt tagit slut. Hösten hade kommit med blåst och regn och kvicksilvret krupit ned till drygt 17 grader. Vi bortklemade medelhavsseglare huttrade och frös men Helena som kommit från den kalla nord tyckte att det rådde rena värmeböljan. Två av dagarna hyrde vi en bil och for omkring uppe i bergen runt Cagliari, betagna över det ensliga och dramatiska landskapet. Sardiniens bergslandskap var en gång ökänt som hemvist för kidnappare och andra laglösa. Inte så svårt att tänka sig, när regnet öste ner och dimman låg tät runt bergstopparna. Vi tog även en tur längs den vackra sydkusten, på små serpentinvägar med vidunderlig utsikt över havet. 

Det bästa med Helenas besök var dock tillvaron i båten där vi lagade goda middagar, läste goda boken, spelade kort eller bara satt och samtalade. Det är de stunderna man saknar när Helena inte är här och som stannar kvar i minnet när hon har åkt hem igen. 

Far och dotter 

- Här finns det bergis banditer!

 

 Bland det roligaste som finns är att få paket eller brev hemifrån. När det här paketet från Zoltan och mamma/svärmor Inez  i Kalmar anlände kände glädjen inga gränser. Förutom livsnödvändiga artiklar som O`boy, lingon och direktimporterade ungerska gulaschkryddor innehöll paketet även massvis av godis samt hemstickade tofflor. Puss!
När detta skrivs, den 19 november, har vi börjat få i gång lite rutiner och skapat oss ett vardagsliv här i Cagliari. Vi har börjat styrketräna på ett trevligt gym tre gånger i veckan och anförtrotts plastkort i videobutiken. Vi har numera filmvisning i akterhytten medels bärbar dator varje fredag- och lördagkväll. För övrigt njuter vi av tillvaron med långpromenader, goda middagar, massor av böcker, DNs söndagskryss (som vår man i Stockholm Johan Ekvall är vänlig nog att förse oss med), och lever på det hela taget ett tämligen stillsamt och uppbyggande liv - i skarp kontrast till vår tidigare turbotillvaro i Stockholm. 

 

En stor stark

Exotiskt julpynt i Pula, söder om Cagliari

December gick i vätans tecken, det regnade så mycket att vi så smått längtade tillbaka till soliga Irland. Inne i vår eminenta "husbåt" var det dock varmt och torrt så vi satt mest inne och kurade och hade det mysigt. Den här vintern hade vi bestämt, inte minst av ekonomiska skäl, att vi inte skulle företa några hemresor. Därför var vi en smula oroliga för att vi skulle känna oss ensamma under jul och nyår. Dessa farhågor kom dock helt på skam, det visade sig inte finnas några som helst planer på ett stillsamt och obemärkt julfirande på den här marinan. Det ligger en hel koloni med brittiska båtar här, alla med lika partyglada besättningar. Snart var vi involverade i anordnandet av en riktig julfest med över 40 deltagare som alla bar med sig två maträtter från sina respektive länder. 
Ungefär hälften av gästerna var sarder, så det blev ett spännande julbord med många lokala specialiteter. Rätterna var så många att det inte fanns en chans att ens kunna smaka på allt, och vi kan med stolthet meddela att mamma Inez köttbullsrecept blev en riktig succé. Våra köttbullar försvann på nolltid, men Ninnas hemlagade hovmästarsås till den rökta laxen stod i det närmaste orörd och skämdes när festen var över. Det kvällen blev en riktig "isbrytare" och vi lärde känna alla de som vi bara hade hälsat på när vi passerade varandra ute på bryggorna. Efter det har ingenting varit sig riktigt likt, en promenad upp till soptunnorna kan om man inte passar sig sluta med att man hamnar i någons kajuta resten av kvällen. På nyårsafton tackade marinan för julfesten genom att anordna en ännu större fest, med över 60 deltagare, alla utstyrda i löjliga hattar. Det blev en typisk sardinsk middag med helstekt spädgris som huvudrätt. Allt utom skriket var tillvarataget och den orädde kunde frossa i såväl trynen som små söta grisöron. Ingemar och Phil hade hyrt in en kraftfull ljudanläggning kvällen till ära, så efter mat och nyårspussande blev det dans till fram på småtimmarna. Hur kul som helst.

En liten del av alla rätter på julbordet

Snedseglare på nyårspartaj.

Efter årsskiftet stabiliserade sig vädret och året inleddes med flera veckors strålande solsken och svaga vindar. Det var dags att åter börja se sig lite omkring här i Cagliari. På de terrasserade sluttningarna av landborgen strax ovanför marinan ligger en vacker kyrkogård, Cimitero Monumentale di Bonaria, som vi har passerat nästan varje dag. Lika ofta har vi sagt att vi måste gå in och titta och en solig dag tog vi med oss kameran och gick dit. Det var en sällsam upplevelse, den äldre delen av kyrkogården var som en riktig konstutställning. Vi gick hänförda omkring och tittade på de mest ohämmat sentimentala och pompösa skulpturer, men vilket bildhuggeri! De lite nyare "dödsboningarna" bestod av kryptor i långa rader. De hade ganska enkel utsmyckning och var försedda med foton av den avlidne, lite som ett historiskt bildgalleri där man kunde följa klädmode och frisyrer från olika tider. I den äldre delen av kyrkogården låg gravarna och här hade det minsann inte sparats på effekterna. Det var en veritabel orgie i tröstande änglar, gråtande barn och sörjande änkor. Den lilla flickan med det diaboliska leendet på bilden nedan satt på golvet i en förfallen krypta, hon var faktiskt lite spöklik. Vi har sett katolska kyrkogårdar förr, men den här slog dem alla.

Tillsamman med engelsmännen har vi gjort en del utflykter, ibland med marinans lånebilar och en gång med våra jollar uppför vad som Ingemar benämner som "Shit Creek". Det är en grund kanal som rinner längs salinerna utanför Cagliari, och vi åkte och åkte för att komma till ett fågelskådartorn, där fåglarna dock lyste med sin frånvaro.

Det har spelats lite biljard, och på söndagarna anordnar britterna Grand Prix med sina radiostyrda leksaksbilar. Alla banhinder utgörs av tomma ölflaskor, och vi hyser vissa misstankar om att tävlingen endast är ännu en ursäkt för att dricka öl. 

Deltagare och tillverkare av banhinder i Cagliari Grand Prix

På väg mot ornitologiska upplevelser.....

... men inte en fågel i sikte!

 

Fredagen den 21 januari kommer vi sent att glömma. Då kom den stora stormen och slog till med orkanstyrka i byarna. Normalt sett ligger vi väl skyddade här inne i hamnen, med undantag för när det blåser starka vindar från nordväst då det kan bygga upp en del sjö. Vi hade blivit varnade för stormbyar men det helvete som bröt ut framåt kvällen var ingen förberedd på. Vi mätte upp NW 34,8 m/s i byarna, sjön som rullade in från ytterhamnen var gott och väl två meter hög och fick båtar och pontonbryggor att kastas in i varandra med våldsam kraft. Marinapersonalen sprang omkring i mörkret på de farligt gungande pontonerna och försökte att sätta fast nya förtöjningstampar på de båtar som slitit sig, men det fanns inte så mycket de kunde göra utan att riskera att bli skadade. MS/Y Helena klarade sig oskadd, trots två riggsammanstötningar med grannbåten som slitit sig. Ingemar lyckades att få ihop en kedja av gubbar som hjälpte till att dra ett långt spring från grannbåten över till nästa brygga, för att på så sätt skapa lite utrymme mellan den och MS/Y Helena. Stormen bedarrade efter ca fem timmar, och lämnade efter sig skador i mångmiljonklassen.

Marinans sönderblåsta kontor och bar

Efter stormen kom kylan, det har t o m utlovats minusgrader och snö! En liten missräkning kanske för våra vänner från Bergkvara som kommer till Sardinien den 1 februari. Det är familjerna Rundqvist och Gustavsson som nu troligen får packa ner även långkalsonger i resväskan. Vi har hyrt två lägenheter i Alghero på norra Sardinien och utifrån våra tidigare erfarenheter av detta glada sällskap tror vi att det blir en kanonvecka, med eller utan långkalsongsväder!

I väntan på våren

 

Resan till Alghero blev precis så härlig som vi hade hoppats! Det var underbart att under en hel vecka få umgås med våra goda vänner och att tillsammans med dem utforska Sardiniens nordliga delar. Vädret blev väl vad man kan kalla aprilväder, vissa dagar snålblåst och endast 3 grader varmt och andra med solgass på uteserveringen och en svalkande öl i handen. Alghero har i långa tider tillhört Katalonien, vilket har satt sina tydliga spår i bl a arkitektur, gatunamn och matkultur. I den väldigt speciella algheriska dialekten finns rester av katalanska, även om man här liksom på övriga Sardinien numera talar italienska i allt större utsträckning. 

Efter en kall vinter gör vi nordbor som solrosorna, vänder ansiktet mot solen och bara njuuuter.....!  Foto: Ö Gustavsson

                                                        Foto: L Rundqvist

Efter ett par dagars strosande i Algheros spännande gränder var det dags för oss att vidga våra vyer. För ändamålet hyrde vi en minibuss med plats för oss alla tio och for omkring som små tättingar på vägarna i dagarna två. Det första äventyret blev ett besök i en mäktig droppstensgrotta, Grotta di Nettuno. Den är stor som en katedral och full med allehanda droppstensbildningar, den guidade rundturen tog nästan en timme. En märklig sak var att det fanns stalaktiter som tycktes ha bildats utan inverkan av tyngdlagen, horisontella och till och med vissa som var krökta uppåt. Guiden hade ingen förklaring, men hänvisade till olika teorier om vindens inverkan och vattnets ytspänning.

Vägen ner till grottan gick via en trappa med ca 640 trappsteg, murad längs klippväggen. Den bjöd på en hisnande utsikt och väl nere vid havsnivån var man ganska darrig i benen. Vägen upp för samma 640 trappsteg kändes i hela kroppen, men det var det värt. 

 

                                                        Foto: L Rundqvist

                                                        Foto: L Rundqvist

Dagen efter styrde vi kosan mot Sardiniens nordöstra sida. Vi följde kusten från Olbia och norrut längs Costa Smeralda, vilket kan sägas utgöra Sardiniens egentliga turistcentrum. På sommaren vill säga, nu var det ynka 3 plusgrader och vi såg knappt en levande själ. Vi frös så att vi knappt ville sticka ut näsan ur bilen men det blev i alla fall en vacker åktur i det dramatiska landskapet. 

 

                                                                Foto: L Rundqvist

                                                              Foto: Ö Gustavsson

Den stora behållningen för vår del var ändå att få träffa och umgås med Lennart, Ann-Helen, Marcus, Örjan, Susanne, Emma, Petter och Natalie. Inte minst att få umgås på svenska med andra än varandra, det var länge sedan och de första dagarna vi lät nog som Piff och Puff på julafton. Vi hann även med att fira både Lennarts och Ninnas födelsedagar, en hård belastning på övriga familjemedlemmar som fick löpa med frukostbrickor i dagarna två uppför en smal och ranglig spiraltrappa.

En vecka går dock allt för snabbt när man har roligt, och plötsligt var det dags att sätta sig på bussen hem till Cagliari igen. I skrivande stund, den 7 mars, väntar vi på att det ska bli tillräckligt varmt för att ta upp och göra i ordning båten. Förhoppningsvis är den i bättre skick än skönheterna på bilden till höger. Vi fann dem på en upptäcktsfärd ute på Cagliaris västra pir som uteslutande verkar användas som skeppskyrkogård, möjligen med undantag av ett libanesiskt fartyg som förefaller att fortfarande flyta och dessutom vara bebott.

Nu ser vi fram emot påskveckan då vännerna Mufit och Marie-Louise skulle komma på besök och förgylla vår vardag. Vi räknar kallt(!) med att Cagliari då ska bjuda på lite vårvärme, till helgen har i alla fall högtryck utlovats!

 

 Högtrycket kom och vi fick premiärsegla redan den 13 mars. Inte med MS/Y Helena, hon var fortfarande för mycket husbåt för att kunna kastas loss från bryggan i en hast, men med vännerna Dirk och Stefano i varsin båt. Det blev tre timmars härlig segling i Cagliari-bukten, på bilden syns Ingemar ombord på Stefanos båt Alma. 
 

På kvällen den 19 mars anlände Mufit och Marie-Louise från Stockholm, fullastade med godsaker och nyttigheter från den gamla landet. Det blev rena julafton för oss, och Kalles Kaviar-frossa hela veckan. Förutom alla presenter bar M-L med sig en elak bacill från Sverige, den däckade henne redan första morgonen och sedan låg hon nerbäddad i förpiken i fem dagar med hög feber och hosta. När M-L äntligen började att tillfriskna var det Ingemars tur att krypa ner i kojen med halsont. Ja, sedan på måndagen efter påsk åkte först Ninna på en tiodagars förkylning och därefter insjuknade resten av marinans långliggare, en efter en. Känsligt folk, de där långseglarna.

 

Mufit klättrade på väggarna redan första dagen

 

Det var emellertid inte enbart sjukdomar under Mufits och Marie-Louise besök. Vi hann trots allt med en biltur längs Sardiniens bedövande vackra sydkust med hemresa över slingrande bergsvägar, stadsvandring i Cagliari, BBQ på marinan och många glada kvällar med god mat och kortspel ombord på MS/Y Helena. 

Nu var vi framme i april månad och våren hade definitivt anlänt till Cagliari. Det var fortfarande "kallt" på nätterna men dagarna blev allt mildare och ljusare. Vi passade på att besöka de delar av staden vi ännu inte hade hunnit med, innan det blev dags att påbörja arbetet med att få MS/Y Helena i skick igen. Monte Urpino är ett av de berg som ligger i Cagliari, med en jättestor park och vacker utsikt. Och så förstås ett monument, över något vi inte minns vad det var. Säkert något Stort och Visionärt.

 

Den 19 april var det dags för årets skräckis, MS/Y Helena skulle upp på land. Vi hade under en period bevittnat hur båt efter båt fått bogseras bort till upptagningskajen, helt manöverodugliga p g a igenvuxna propellrar. Vi tänkte dock försöka på egen hand och tack vare stark motor och stor propeller gick det ganska bra, även om båten bar sig allmänt mysko åt och t ex svängde åt vänster när Ingemar backade åt höger. Bogpropellern var helt obrukbar, orsaken torde framgå av bilden nedan till vänster. 

 

Relingslistslipningsartist

Det är rätt så ansträngande att bo ombord på båten när hon står på land, smutsigt och dammigt och ett evigt klättrande upp och ner för vingliga stegar. Vi arbetade i vårt anletes svett med slipning, polering och bottenmålning och Ingemar fick ägna en hel dag åt att göra ren propellrarna från alla havstulpaner. Tack vare att snälla båtgrannar återgäldade Ingemars datakonsulteri och kom till vår hjälp den första dagen var vi klara redan efter fyra dagar. På morgonen den 23 april stod vi stolta på kajen och såg en betydligt renare och snyggare MS/Y Helena sänkas ner i sitt rätta element. Nu återstod bara resten, d.v.s allt ovanför samt inuti skrovet. Det hade vi sparat tills vi låg betydligt bekvämare vid bryggan igen. 

Propellerpoleringsartist

 

På valborgsmässoafton kom Jan och Sonia på S/Y Maria Honungshöst tillbaka till Cagliari efter att ha övervintrat i Tunisien. Det blev ett mycket kärt återseende med valborgsgrillning och långsittning ombord på S/Y Maria. 

Sardiniens största fiesta går av stapeln den 1 maj och är en hyllningsprocession till öns viktigaste helgon Sant Efisio, en romersk soldat som någon gång på 200-talet räddade öns befolkning från diverse barbarer. Han avled i fångenskap som kristen martyr och har tydligen varit lika aktiv efter sin död som före. Bl a påstås det att han räddade Sardinien från pesten på 1500-talet och från fransk invasion på 1700-talet. Processionen pågår i nära fyra timmar och inleds med en parad av vackert blomstersmyckade oxdragna vagnar från de olika små samhällena runt Cagliari. Över 6000 dräkter visas upp, bland dem militäruniformer från de 350 år bakåt i tiden som fiestan har firats.

Så här deppiga var folk på marinan när vi skulle avsegla.

Jan och Sonia drog vidare ett par dagar senare, för att segla norr ut längs Sardiniens östra kust. För oss återstod ännu en del arbete innan vi kunde påbörja vår seglingssäsong. Bl a skulle vår mast lagas, efter att Ninna lyckats att slita loss både vinsch och en bit av masten när hon skulle hissa upp Ingemar för vårens mastrengöring. Av hänsyn till att Ninna ännu inte har slutbearbetat detta trauma publicerar vi inga bilder på eländet. Det blir heller inte något frossande i detaljer utan endast ett konstaterande att hålet gick att laga och kunde döljas genom att vinschen flyttades ner en bit. 

Den 9 maj var vi äntligen klara, nu återstod endast avskedsfesten på vårt akterdäck. Flera båtar hade redan lämnat marinan men vi blev ändå 14 personer som drack öl och vin, önskade varandra god segling och på återseende. Bland gästerna fanns även Anders och Ann-Christine från Najaden Lovisa, ett långseglarpar som vi träffade i Skottland juli 2003 och sedan hållit kontakten med. De dök överraskande upp i marinan ett par dagar tidigare, kärt återseende även där.

Tisdagen den 10 maj kl 08.00 kastade vi loss från vår vinterhamn, avvinkade av Marina del Sole's egensinnige ägare Antonio, hans lika egensinniga hundar och ett antal båtgrannar. Vädret var bästa tänkbara, strålande sol och 25 grader varmt. Det var med mycket blandade känslor vi lämnade Cagliari bakom oss, vi har trivts enormt bra och fått många vänner att hålla kontakten med under vår fortsatta resa.  

Vår första etapp skulle inte bli så lång, endast 21 NM, hur den gick blir dock en senare historia.

Farväl Cagliari, vi kanske ses igen...