Vintern 2005/2006

 

Efter drygt halva vintersäsongen är det dags för en liten betraktelse över hur livet som "bryggseglare" hittills har varit. Tiden fram till vår resa till Stockholm gick alldeles för fort och vädret kunde inte ha varit bättre. Långt in i november var det shorts och t-shirt som gällde och solen värmde gott på dagarna. Det var endast de allt kyligare nätterna och kortare dagarna som förebådade vinterns ankomst. Vi kämpade på med våra italienska-studier och våra träningspass och njöt av ett alldeles lagom stort socialt liv tillsammans med övriga vinterliggare och vänliga sarder. Det mest dramatiska som hände på marinan var nog när vi bytte ut vår tvättmaskin, då rusade det till herrar från alla håll och ett tag var vi nog ett tiotal personer som alla ville hjälpa till att få av och ombord de tunga maskinerna.

 

Fråga: Hur många män krävs det för att få ombord en tvättmaskin?
Vädret på Sardinien är minst sagt intressant för att inte säga lätt hysteriskt. Framför allt åskvädren som förekommer ganska ofta, kortvariga men väldigt intensiva. En söndag i november var vi en grupp från marinan som gick upp till gamla stan för att lyssna på en jazz-konsert. Konserten hölls i en liten intim paviljong och allt var väldigt trevligt tills det värsta åskväder vi har varit med om brakade loss där ute. Det regnade och blåste, blixtrade och dånade, efter ett par minuter var gardinerna nerblåsta och förstärkare och instrument badade i vatten. Snart stod gäster och musiker ihopklämda i mitten av paviljongen medan stormen rasade och en blixt slog faktiskt ner i själva paviljongen vars stålkonstruktion dock fungerade som en Faradays bur - men vilken smäll! 
Efter någon timme drog åskvädret vidare och vi vågade oss på en promenad tillbaka till marinan. Vi kom inte särskilt torrskodda hem, på flera ställen stod vattnet upp till knäna och vissa gator gick helt enkelt inte att vare sig gå eller köra bil på. Och detta efter bara någon timmes regn!

 

Det var ett helt annat väder som väntade oss i Stockholm när vi kom hem den 29 november. Till vår stora glädje hade det kommit lite snö dagarna innan och allt var ljust och vackert, d v s under de få timmars dagsljus som erbjuds vid den tiden på året. Vi installerade oss snabbt i vår lägenhet och frossade i stora ytor, badkar och efterlängtad svensk mat. Julen och mellandagarna tillbringade vi tillsammans med våra familjer och goda vänner i Småland, nyår firade vi i Stockholm tillsammans med dotter Helena. Runt jul kom den riktiga vintern och januari har vi till stor del ägnat åt skridsko- och skidåkning.

 

På skidtur med våra kära vänner Viveka, Lotta och Johan Ekvall
 

 

 

 

Nu i sluttampen är det mest packning som gäller. Vår nya hyresgäst flyttar in i vår lägenhet den 1 februari och vi flyger samma dag tillbaka till Cagliari och fortsätter vår vintersäsong. Hur den blir får vi återkomma om lite längre fram i vår. Tills dess ber vi att få bjuda på några vinterbilder från vår vistelse i Stockholm.

 

 

 

 
Den 2 februari 2006 strax före kl 11.00 satt vi som klistrade vid fönsterrutan i EasyJets morgonplan från Luton till Sardinien. Nedanför oss låg Cagliari badande i solsken och under inflygningen till Elmas Aeroporto såg det ut som om planet nästan snuddade masterna på segelbåtarna i Marina Del Sole. Vi blev hämtade med bil av snälla båtgrannar, som  faktiskt såg en smula oroligt på oss, bleka och glåmiga som vi var efter två månader i Stockholm och en vaknatt på svinkalla Luton Airport. Det var en härlig känsla att komma tillbaka till båten och vännerna på marinan, till våren, värmen och förnimmelsen av en ny säsong och okända äventyr. Vintern hade varit mild och vacker i Cagliari och livet hade tydligen varit mycket behagligt för vinterliggarna, som alla såg bruna och fräscha ut 
Vi packade upp vårt bagage, öppnade alla ventiler och takluckor och gav oss iväg på inköpsrunda för att kunna fylla vår skriande tomma kyl med lite efterlängtade italienska delikatesser. De närmast följande dagarna ägnade vi åt att gå långa promenader och sitta på cafeér och dricka cappucino. Uppe på Bastione San Remy fick vi till vår förtjusning se att man hade anlagt en isbana, vi borde kanske ha tagit med våra långfärdsskridskor i alla fall!

 

 

 

Innan vi for från Stockholm hade vi till oss själva skickat tre utrikespaket fulla med böcker och annat och vi var en smula nervösa för att de skulle försvinna någonstans under befordringsgången. Det hade nämligen hänt en gång förut. I det här fallet gick det bra och efter ca tio dagar anlände våra tre paket, sönderslitna och smutsiga, men innehållet var helt och ingenting saknades. Åh, vilken känsla av rikedom att åter få fylla bokhyllorna med nya olästa böcker. Ett nytt inslag i vårt liv ombord är det M.I.G.-spel som PA och Kiki  försåg oss med innan vi for från Stockholm. Det tycks vara ett särskilt sorts spel där motståndaren hela tiden får de lätta frågorna, medan man själv får sitta där och inte kunna svara på frågor av typen hur många personer som hette Margareta 1978 eller vad  trummisen hette som spelade med Tore Skogman i folkparkerna mellan 1962 - 1967. 

 

Strax ovanför marinan ligger Cagliaris mässhallar och en dag på en av våra promenader fick vi för att slinka in och se oss omkring. Just denna dag pågick ett evenemang som lockade massor av besökare i alla åldrar, nämligen en bröllopsmässa. Bröllop är tydligen något mycket stort i Italien och  här  fanns utställningsmontrar för allt, och då menar vi verkligen allt, inom bröllopsbranschen. Det var en veritabel orgie i bröllopspresenter, bröllopsserviser, smekmånadshotell och förstås brudklänningar, brudtärneklänningar, bröllopskläder för barnen, urtjusiga brudgummeutstyrslar och så det häftigaste - blänkande, utsmyckade vrålåk att transportera de lyckliga tu med. Ja, sånt här kan man hamna på när man som vi irrar omkring lite i tillvaron,  för en bröllopsmässa är nog det sista vi skulle ha planerat att besöka - någonsin.

Vem skulle inte vilja gifta sig i den gräddbakelsen? 

I slutet av februari for vi tillsammans med tre övriga besättningar på marinan och en hel busslast sarder iväg på en resa upp till Nuoro-området där vi skulle övernatta på hotell och bevista en festival i den lilla staden Mamoiada. Det är alltid lika spännande att delta i evenemang som har organiserats av sarder. Eftersom man aldrig får någon riktigt tydlig information om tider eller platser frodas desinformationen och alla har sin egen uppfattning om vad det är som gäller. Vi hade bokat och betalat vår resa fjorton dagar tidigare, men inte förrän på kvällen innan avresan fick vi veta när bussen skulle avgå och varifrån. Klockan två var det sagt, prick på minuten stod vi disciplinerade svenskar och britter vid det hotell som bussen skulle avgå ifrån. Det var vi de enda som gjorde. Först framåt halvtretiden började det att dyka upp några sarder, och sedan några till och framåt tre kom faktiskt bussen också. Sedan skulle det stå och hängas ute på trottoaren och kindpussas och ha allmänt trevligt i en halvtimma till medan vi tråkmånsar som omedelbart hade intagit våra platser började få ont i sittmusklerna långt innan vi ens hade kommit iväg. Men så där är det och alla är så otroligt charmiga och vänliga och man känner för varje dag som går hur den svenska effektivitetsivern blir allt mindre viktig. Det är ju inte så förfärligt bråttom med allting, egentligen....

 

På ena sidan hotellet.....

Vårt hotell låg strax utanför en liten stad som heter Gavoi, ca 18 mil från Cagliari uppe bland bergen på mellersta Sardinien. Det hade precis börjat skymma när bussen rullade in framför entrén, men det var fortfarande så mycket dagsljus kvar att vi hann att njuta en stund av den vackra utsikten från vår balkong. 
På kvällen serverades en stadig femrättersmiddag och sedan - kvällens stora evenemang - maskeraddans i källaren. Enda kruxet var att det inte var någon som hade fått veta att det var maskerad, ingen utom en dam som gjorde entré i kroppstäckande ko-kostym. Med spenar, horn och hela köret. Men hon verkade inte må särskilt dåligt av att vara den enda utklädda festdeltagaren utan kastade sig glatt ut i dansens virvlar med  klövarna rytmiskt klapprande i parketten. 

.....och på andra sidan.

 

Typisk stadsgata i en sardisk småstad

Dagen efter samlades alla kl 10 för att besöka staden Fonni. Förutom att utgöra Sardiniens högst belägna stad, ca 1000 möh, är Fonni känt för sina muralmålningar. Den som har rest omkring uppe i bergen på Sardinien vet att de sardiska bergsbyarna inte är särskilt vackra eller pittoreska. Tvärtom är de oftast gråa och trista, de flesta husen saknar fasadbeklädnad och ser inte ens bebodda ut om det inte vore för tvätten som hänger på tork på alla balkonger. Sardiniens historia handlar till stor del om fattigdom och livet måste ha tett sig mycket hårt i de isolerade byarna och i den karga bergsmiljön. I Fonni har man engagerat en konstnär vars stora muralmålningar skildrar stadens historia och gör stadsbilden lite mer färgglad och levande. 

 

Efter rundvandringen i Fonni återvände vi till hotellet för att äta lunch och packa ihop vårt bagage. Vi skulle checka ut från hotellet och sedan fortsätta resan till festivalen i den lilla byn Mamoiada. Den här festivalen har urgamla anor, ingen verkar riktigt säker på hur gammal den är eller vad den mycket besynnerliga processionen egentligen symboliserar. Enligt vår guidebok, The rough guide to Sardinia, handlar den om förhoppningar om goda tider med rikliga mängder mat och dryck. Processionen bestod av ett antal män utklädda till bestar, s k mamuthones, med svarta otäcka trämasker framför ansiktet och draperade i raggiga fårskinn. På ryggen bar de ett stort antal mässingsbjällror och genom att utföra en slags minimalistisk dans där männen unisont hoppade till med jämna mellanrum uppstod ett nästan öronbedövande ljud från alla bjällrorna. Bakom bestarna gick deras väktare i röda uniformer och med vita masker för ansiktet, med långa lasson försökte de att fånga in personer i publiken. Processionen var faktiskt en smula skrämmande. Fast sedan blev det lite gulligt också, när barnbestarna kom i precis likadana utstyrslar men i miniformat. 

 

 

 

Så kom mars månad och vi såg fram emot att så smått kunna påbörja vårrustningen av båten. Så blev det nu inte för helt plötsligt kom vintern till Cagliari med minusgrader på nätterna och blåsiga, regniga dagar. Dessutom drabbades Ninna av en elak förkylning som efter att ha flyttat runt och provat olika alternativ valde att bosätta sig i luftrören på vad som verkade vara ett långtidskontrakt. 

Så vi har fått ägna oss åt inombordspyssel i stället. Ingemar har passat på att flytta batteriladdarna till en tystare plats i maskinrummet, ett tvådagarsprojekt som även omfattade nästan total omflyttning av watermakern. Ninna har varit huslig och gjort egen citrusmarmelad samt ägnat mycken tid åt att utsätta maken för nya innovationer inom kokkonsten. Inte alltid med helt lyckat resultat, om sanningen ska fram. Sent ska han väl glömma de där morotspannkakorna med kanel och sesamfrön, de åkte rakt ner i soppåsen efter bara ett par tuggor. 

 

 

Vi har även fått uppleva en ny storm, dock inte lika allvarlig som de orkanstyrkor vi upplevde förra året. Men ca 30 m/s från fel vindriktning är fullt tillräckligt för att skapa kritiska situationer här på marinan, med båtar som sliter sig från bojstenar och slås sönder mot bryggorna och varandra. Tack och lov ligger vi på en betydligt mer skyddad plats i år och behöver inte oroa oss särskilt mycket för att få skador på båt eller oss själva.  Videosekvensen nedan ger en liten uppfattning om hur det är här i Marina del Sole när mistralen kommer farande. Några minuter efter att Ingemar hade tagit den här filmen bröts den näst yttersta pontonsektionen sönder i den grova sjön.

Om du har problem med att se filmsnutten i fönstret ovan kan du klicka på den här länken istället.

Den 31 mars fick vi ett kärt återseende ombord på MS/Y Helena. Det var vänninnan Julia som efter att ha deltagit i bokmässan i Bologna förärade oss med ett  fyra dagar kort besök innan hon återvände hem till Nya Zeeland. Förutom Ninnas favoritvin Nautilus så medförde Julia VÅREN, den fnattade vi omkring och beundrade med bil och apostlahästar. Vi har skrivit det förut men det måste upprepas, våren på Sardinien är något alldeles speciellt. Bergssluttningarna skiftar i alla gröna nyanser som finns och ginsten blommar så att det nästan gör ont i ögonen. De här dagarna gick alldeles för fort, framför allt med tanke på att vi inte har en aning om när vi kan ses nästa gång. Det är långt till Nya Zeeland......

 

Vi har blivit goda vänner med våra sardiska båtgrannar här på marinan, Donato och Mariella. De är båda mycket natur- och kultirintresserade och tillsammans har vi gjort flera utflykter på södra Sardinien. Bl a har vi besökt utgrävingarna på Monte Sirai, en bosättning som grundlades av fenicierna 750 f Kr. Den är unik p g a att den inte ödelades av romarna och ger en god bild av hur man levde på den tiden. Platsen var tidigare känd för vad man trodde var en offerplats,  en s k tofhet, där små barn offrades till gudarna. Dagens arkeologer har emellertid övergivit den tesen, nu är man ganska säkra på att offerplatsen egentligen är en barnkyrkogård för barn som dog i späd ålder.

Donato och Mariella har även visat oss många av sina smultronställen längs sydkusten, svårupptäckta gångstigar genom macchian som leder till små öde vikar dit turisterna ännu inte har hittat.

Ett vresigt olivträd på vinpinade Monte Sirai

Ett av Sardiniens otaliga gamla vakttorn

Te-paus med Donato och Mariella 

Lycklig snedseglare ombord på Fin Lizzy

 

Påsken firades i år ute på böljan, dock inte ombord på MS/Y Helena. Vi blev inbjudna att segla till Villasimius tillsammans med Malcolm och Marcella ombord på båten Fin Lizzy, samma båt som Ingemar seglade regatta med i höstas. Vädret var vackert om än lite kyligt och vi tillbringade första natten liggandes för ankare. Påskdagen hämtade vi upp vänner på marinan i Villasimius och fick fem-sex timmars riktigt god segling i den friska vinden. På eftermiddagen bjöds vi på de godaste musslor vi någonsin har smakat, tillagade i olivilja, gul lök, vitlök, morötter, persilja, vitt vin samt allehanda kryddor. Efter att den hungriga besättningen på nolltid hade ätit upp alla musslorna blev det dopp i grytan där alla slogs om att doppa bröd i såsen som blev kvar, så ljuvligt gott!!! 

Hemresan på annandagen inleddes ganska blött med regn och rusk men bjöd på en del god segling mot slutet. Det kändes härligt att ha fått tjuvstarta lite på seglingssäsongen, särskilt med tanke på att vi inte visste när vi skulle kunna lämna vinterhamnen. Ingemars armbåge måste fixas först och vi hade ännu inte fått någon information om när den fyra veckor långa behandlingen skulle inledas.

 

I slutet av april var det i alla fall dags för årets rysare, MS/Y Helena skulle upp på varvet för sedvanlig vårrustning. Det är verkligen inte trevligt att ligga på land, särskilt inte på det här obeskrivligt smutsiga varvet. Och särskilt inte när båten har placerats så att den lutar snett framåt och mistralen rycker och sliter så hårt i skrovet att man är säker på att hela ekipaget kommer att välta när som helst.. Fördelen är att man jobbar på för att bli klar så fort som möjligt och vi vaxade och slipade och bottenmålade i vårt anletes svett. Vi är ganska ensamma bland långseglarkollektivet med att lyfta vår båt varje år. Det är naturligtvis en prisfråga men vi tycker att det är värt pengarna att få båten i gott skick inför seglingssäsongen och att byta offeranoder, bättra på bottenfärgen och kontrollera propeller, roder, skrovgenomföringar och annat under vattenlinjen. Här invänder förstås den förhärdade långseglaren att nästan allt detta går att göra medelst dykning, men vi tycker ändå att det är en fördel att kunna göra det i lugn och ro på torra land, och dessutom är det väsentligt lättare att vaxa och polera skrovet från en arbetsplattform som står på marken än från jollen.

Efter fyra dagar var vi klara och kan härmed stolt presentera årets före- och efterbilder ;-)

Före....

....och efter.

Så här glad blir man med vatten under kölen

Håkan och Anna-Karin, S/Y Unicorn

Det har blivit allt lugnare på marinan i takt med att de flesta långliggare har givit sig av. De har emellertid ersatts av alla nya båtar som lägger till här på väg öster- eller västerut och det är roligt att varje kväll promenera längs bryggorna och titta på nykomlingarna. Det har kommit ovanligt många svenska båtar, ett par dagar var Sverige faktiskt representerat med hela fem stycken. Bl a Aphrodite 37:an S/Y Unicorn med Håkan och Anna-Karin ombord. De har tillbringat vintern i Barcelona och vi har haft lite mejlkontakt med dem under vintern. Det är alltid trevligt att träffa andra svenska långseglare och vi tillbringade ett par kvällar tillsammans innan de seglade vidare mot Sicilien.

Sommaren kom till Sardinien lite sent i år men nu är den här med full kraft. Med temperaturer runt 30 grader och sydliga vindar som för med sig svalka från havet är livet mycket behagligt ombord på MS/Y Helena. Ingemar har påbörjat sin behandling av armbågen vilket innebär att vi nu i alla fall har ett slutdatum att hålla oss till. Eftersom det endast är ett behandlingstillfälle i veckan lär vi kasta loss så ofta vi kan och sola och bada oss genom den här perioden. Och hålla tummarna för att det är med god hälsa vi kan fortsätta vår seglats österut.

Vi till och med bytte vår gamla slitna och blekta flagga mot en ny i den allmänna våryran.

Är det möjligen någon som kan gissa vilken som är vilken?