Grekland

 

Så var vi då i Grekland! Efter fyra och ett halvt dygn till havs var det en skön känsla att på midsommaraftons morgon glida in i den tysta och stilla viken Sivota. Vi hade valt den här viken på sodra Lefkas för dess skyddade läge, behovet att få sova ut ordentligt var stort. Sivota är inte någon stor vik, den är smal och djup så området som lämpar sig för ankring är begränsat. Vi anlände ungefär samtidigt som de båtar som hade ankrat upp där för natten seglade iväg och vi fick en bra plats långt inne i viken. Ingemar ringde till Helena för att berätta att vi var lyckligt framkomna och det blev en glad överraskning att Helena och kompisen Matilda befann sig på ett hotell i viken bredvid. Vi bestämde att de skulle komma till Sivota på kvällen för att fira midsommar tillsammans med oss.

Midsommarlunch i Sivota

Innan vi fick kasta oss framstupa sidoläge i den hett efterlängtade kojen hade vi en kär plikt att klara av, den obligatoriska midsommarlunchen med sill, ägg, Kalles och så förstås den lilla nubben. Yra av trötthet dukade vi fram läckerheterna på akterdäck, piggnade till så mycket att vi orkade med en  "Helan går..." till snapsen, och sedan - kojen!

På kvällen hade vi vilat ut och kände oss starka nog att klara av en tur till land för att med Helena och Matilda besöka någon av Sivotas restauranger. Den lilla byn består i princip enbart av restauranger, med undantag för en och annan bar. Man har helt nischat in sig på seglingsturismen och flera charterbolag har sina flottor här. Verksamheten drivs emellertid i så liten skala att det ändå är ett lugnt och avslappnat ställe. 

Vi avslutade vår kväll i land med att leta upp den bar som erbjöd den bästa tv-apparaten och de bekvämaste stolarna. Allt som en förberedelse inför midsommardagens stora sporthändelse: Sverige spöar Tyskland i fotbolls-VM! Vi vilade och badade oss i form under dagen och på kvällen satt vi tillsammans med två andra svenska besättningar bänkade i den utvalda baren . Ingemar hade sviktat i tron hela dagen och det sista han sa innan vi lämnade båten var: "måtte det åtminstone bli en hedersam förlust".  Hur det gick vet väl alla, förnedringen var total och redan efter tio minuters spel började vi seglare att tappa intresset för matchen och ägnade oss i stället åt glatt samspråk och en och annan pilsner.

Heja Sverige!

Innan vi visste att vi skulle lämna Italien fick vi ett sms från gode vännen Åke. Han och Maria skulle resa på semester till Zakynthos, den sydligaste ön i norra Joniska havet. Som det nu hade hampat sig befann vi oss endast en dagsseglats därifrån och vi bestämde oss för att segla dit. Vi avseglade från Sivota i tidig gryning och fick en härlig men vindstilla dag på sjön. Vi passerade öarna Ithaka och Kefalonia på vägen, höga och blåtonade reste de sig ur havet och vi insåg med glädje att vi hade en mycket spännande seglingssäsong framför oss.

På eftermiddagen angjorde vi Zakynthos stad. Värmen var närmast förlamande i den skyddade hamnen och efter tilläggningen satt vi mest under solskydden och pustade. Samt oroade oss för våra båthandlingar som vi hade blivit tvingade att lämna ifrån oss till någon slags halvofficiell hamnvärd. Vi hade inte anmält vår ankomst till Grekland ännu, Zakynthos utgjorde därmed vår "Port of entry" och nu skulle det klareras in. Problemet var bara att det var söndag och hamnpolisen var ledig och vi fick inte lämna hamnen förrän alla våra papper hade malts genom den grekiska byråkratin. Det här förfarandet är Grekland tämligen ensamma om inom  EU, senast vi fick visa våra skeppshandlingar var år 2003 i Oban då vi bordades av tre artiga kustbevakare som noggrant genomsökte vår båt efter oredovisade besättningsmedlemmar (!).

Det är kul att stråla samman med gamla vänner på nya platser och vi fick en härlig kväll tillsamman med Åke och Maria med mycket mat, vin och många "har du hört något från den och den?"  och  "vad gör dom nu för tiden?".

Helena lapar sol på väg mot Zakynthos

 

Vi fick våra båthandlingar nästa morgon och blev ryckta på 50 euro, 30 euro för själva transitloggen (som ska stämplas vid in- och utresa i varje grekisk hamn) och 20 euro för något obestämt på grekiska. Så nu var vi i Grekland officiellt också. Vi lämnade Zakynthos samma eftermiddag och seglade tillbaka mot Lefkas, med kraftig motvind och natthamn i en liten vik på östra Ithaka, så liten att vi i dagsljus morgonen därpå  insåg att det endast fanns plats för en enda båt och att det var därför den andra båten vi tävlade med där ute i mörkret gav upp och sökte sig en annan natthamn.

 

Nu följde en skön tid ombord på MS/Y Helena. Tillsammans med Helena kajkade vi runt i skärgården på Lefkas östra sida. Favoriten bland öarna blev Meganisi, här finns många skyddade vikar för alla vindriktningar. Vi har fått lära oss att ankra upp med lång akterlina in till land, ett tilläggningssätt som passar bra i dessa vikar där det är djupt nästan ända in till land. Vädret var helt underbart, på dagarna en svalkande vind från nordväst som dog ut framåt kvällen. Nätterna var stilla och förhållandevis svala, m a o det bästa klimat man kan tänka sig. Men som någon gammal 1600-talsmunk så insiktsfullt påpekade; inget paradis utan en orm. I det här fallet i form av hysteriskt mycket getingar. De var välorganiserade också, i samfällda attacker invaderade de båten på jakt efter sötsaker. Getingarna var visserligen inte särskilt aggressiva men ett och annat stick var oundvikligt när de kröp omkring på stolar och däck. Men vi människor är inte att leka med heller, hos en ovanligt välsorterad skeppshandel fann vi vår räddning - getingzappen! Den ser ut som ett mindre tennisracket, med strömförande metallstänger i stället för strängar. När en geting närmar sig svingar man sitt racket och trycker på en liten knapp och - zap, getingen ligger nygrillad på stängerna.  Med det här vapnet blev jakten nästan ett nöje och Ingemar utvecklades snabbt till en mycket skicklig och fruktad getingzappare. 

 

Vår bas under den här tiden blev Ormos Nidri, en djup vik på Lefkas ostkust. Härifrån utgår en stor del av Lefkas båtcharter och här finns allt en seglare kan behöva. Det är ankardjup i hela viken och det är mycket smidigt att kunna ankra upp alldeles utanför den lilla hamnen, gratis och skyddat från alla vindar. Här hyrde Ingemar och Helena en dag en riktig glidarhoj för lite landbaserade upplevelser. De körde runt hela Lefkas och återvände framåt sena eftermiddagen efter en härlig dag längs bergs-och kustvägar nästan helt utan trafik. 

 Nidri 

Skeppare å hoj

 

På shoppingtur till Nidri

 

Det började att dra ihop sig mot VM-final och vår glädje kände inga gränser när vår lilla supporterskara utökades med seglarvännerna Jan och Sonia. De tittade in i vår vik på Meganisi på sin rutt från Kroatien till Turkiet alldeles lagom för att vi skulle kunna avnjuta finalen tillsammans. I vanlig ordning förberedde vi oss genom att tidigare på dagen gå till Meganisis "huvudstad" Vathi för att där välja ut den restaurang som kunde presentera den bästa tv:n. Vi infann oss någon halvtimme före avspark, utrustade med italiensk gästflagga och livs levande italienska (Sonia) och den här gången hade vi satsat på rätt lag. En tråkig och bråkig match men det var härligt att sitta på The Rose Garden, äta välsmakande tonfiskstek och bli så där härligt gemensamt indignerade över Marseille-busen Zidanes brutala överfall på den stackars oskyldige italienaren..

Fiskare på Meganisi

 

Forza Italia!

 

En trevlig aspekt med att segla österut i Medelhavet är att vi har träffat på flera gamla bekanta, främst från vintervistelserna i Cagliari. När Helena efter två och en halv vecka ombord hade mönstrat av i Lefkada fick vi helt oväntat besök av Helmut och Anna som låg i Cagliari vintern 2004/2005 med sin båt Dreamteam. De hade hyrt en bil ett par dagar och bjöd oss att åka med dem till utgrävningarna i Delfi. Det blev en upplevelse utöver det vanliga att vandra runt bland dessa mellan två och tre tusen år gamla byggnadsverk. På museet förevisades en stor mängd utsökta skulpturer som var och en utgjorde ett bevis på yppersta bildhuggarkonst. Här hamnar man i ett smått hisnande tidsperspektiv och inser hur kort tid man egentligen vandrar på denna jord. 

Från ankarvikarna på Meganisis östra sida har man som utsikt grannön Kalamos. Efter att ha tillbringat ett antal kvällar på akterdäck och betraktat Kalamos höga berg färgas vackert röda i kvällsljuset insåg vi att det nog var dags att vidga vyerna lite. En morgon i slutet av juli styrde vi kosan mot Kalamos södra udde. Vi ankrade upp i Port Leone, under resterna av en liten by som övergavs efter den stora jordbävningen 1953. Befolkningen, som flyttade till "huvudbyn" Kalamos, sköter dock fortfarande om den lilla kyrkan i byn. Den är vackert gulmålad och varje söndag smyckas den med färska blommor. 

Tavernan i Port Leone

På platsen för byns olivpress ligger nu en liten taverna. Flickorna som arbetade där visade sig komma från Polen och en av dem berättade om en gammal by vars rester man kunde beskåda om man orkade att i värmen ta sig upp för berget. Samma morgon hade de varit där och med sprejflaskor markerat den minst ogenomträngliga vägen dit . Vi bestämde oss för att klättra upp och framåt kvällen när solen stod lågt iklädde vi oss gymnastikskor, långbyxor och långärmade tröjor som skydd mot allehanda taggiga växter. Ingemar bar med sig en käpp för att röja elaka jättespindlar ur vägen, ett verktyg som visade sig nödvändigt då det fanns enorma spindelnät längs hela stigen. Det var en svettig tur och ganska konditionskrävande, men värd varenda svettdroppe. Utsikten var fenomenal, bättre och bättre ju högre upp vi kom. Efter ca 45 minuter kom vi upp till den lilla byn som låg omgiven av gamla obrukade olivlundar och mitt i byn ett jättestort mandelträd som fortfarande bar frukter. Marken var täckt av mynta som doftade ljuvligt frisk och gott. Det vilade en rofylld stämning över platsen och vi gick runt bland ruinerna och fantiserade om hur livet måste ha gestaltat sig när byn var befolkad. När solen försvann bakom berget klättrade vi ner igen, tacksamma mot flickorna i tavernan som hade gjort det möjligt för oss att hitta denna lilla pärla.

 

Söndagen den 30 juli gjorde Ingemar en hisklig upptäckt ombord på MS/Y Helena. Däcket var fullt av små svarta pluttar, misstänkt likt musbajs. Vi ville inte tro att det var sant och försökte intala oss en mängd mer eller mindre otroliga förklaringar, fåglar, fladdermöss, what ever men absolut inte någon mus! För att prova våra teser avseglade vi samma kväll från vår favoritvik på Meganisi till Nidri. Om vi följande morgon skulle finna fler små pluttar på däck, ja då kunde vi nog vara säkra på att det verkligen rörde sig om en mus. Gissa vad vi fann nästa morgon, och gissa vad den lille rackaren levde på? Ingemars lädersandaler hade börjat spridas över däck i form av små svarta korvar och ett badlakan var fläckvis uppätet. Troligen hade musen följt med oss i jollen tillbaka till båten efter ett tavernabesök. Här krävdes motåtgärder och det snabbt. Vi hade hört skräckhistorier om möss och deras förkärlek för att mumsa kabelisolering och vi kunde livligt föreställa oss vilka konsekvenser det skulle kunna få. 

Ingemar rodde in till staden och köpte råttgift som vi la ut på ett par ställen samma kväll och nästa morgon såg det ut som om vår fripassagerare hade haft en riktig fest. Det låg råttgift lite överallt, den hade t o m lagt upp ett litet förråd under tampkistan ifall tillgången skulle tryta. Så nu var det bara att vänta på att det skulle börja lukta rutten råtta, helst från något åtkomligt utrymme. Vår mus visade sig emellertid vara en supermus, en sån som tycker att lite råttgift enbart är danande för karaktären och bajsandet fortsatte i oförminskad skala. 

Vi hade seglat vidare och ankrat i upp den lilla staden Astakos på fastlandet. Här tänkte vi komplettera vår  arsenal nu när råttgiftet visat sig otillräckligt. På kvällen efter en promenad i stan satt vi på däck och planerade hur vi skulle angripa problemet när jag plötsligt fick se något lurvigt komma kilande längs skarndäck, mot mig! I nästa sekund fann jag mig själv ståendes på tampkistan, vilt skrikande. Musen försvann naturligtvis snabbt som en avlöning och Ingemar bannade mig för att vara en sån mes. 

För mig hade det hela nu blivit rent personligt och för att jag skulle få en närmare titt på min motståndare placerade vi mat på däck framför styrhytten och mig på en kudde på navigationsbordet för att vänta ut den rackaren. Jag behövde inte vänta länge, efter ca en trettio minuter dök den upp på andra sidan rutan. Nu fick jag klart för mig att vår lilla mus inte var en mus utan en riktig råtta - med lång kal svans och allt. Fy, vad äckligt! Den såg trygg och hemmastadd ut och på natten höll den oss vakna med att prassla runt inne i skåpet under tvättstället på aktertoan. Som väl var hade den ännu inte hittat in i bostadsdelen av båten utan rörde sig fortfarande bakom paneler och skott, men det var förstås bara en tidsfråga eftersom den utökade sitt revir alltmer för varje natt.

Antiråttarsenalen (vindruvorna är extrautrustning) 

På morgonen begav vi oss hålögda av trötthet in till stadens järnaffär som visade sig föra ett fullödigt sortiment av råttfällor och damen bakom disken radade stolt upp burar starka nog att fånga en bäver, traditionella råttfällor och en djävulsk klisterplatta med musgodis på. Vi sa: - Ja tack, vi köper hela rasket. För nu är det KRIG!

Resten av dagen gick åt att ladda fällor och smida ränker. Vi trodde oss  förstå att råttan använde sig av en eller möjligen två motorrumsventiler på akterdäck för att ta sig in och ut ur båten och planen vi arbetade ut gick ut på att vi skulle placera buren och råttfällan framför styrhytten, laddade med nötter, fläskkarré och honungsvatten. Buren skulle dessutom förses med en fjärrutlösare i form av en tråd som ledde via takluckan in i styrhytten. Jag skulle sitta vakt på navbordet och Ingemar i kojen, förbunden med mig via ett annat snöre. När råttan visade sig skulle jag dra i Ingemarsnöret, han skulle tyst som mus (!) smyga upp genom takluckan i akterhytten och med trasor sätta för ventilerna. Vi t o m klockade Ingemar och han klarade uppgiften på tretton sekunder blankt. 

Kvällen kom och så snart mörkret hade sänkt sig över Astakos placerade vi oss i våra respektive postioner, jag ihopkrupen på navbordet och Ingemar utsträckt i den något bekvämare kojen. Minuterna tickade på och när det hade gått ca en timme utan så mycket som ett litet prassel började vi så sakta att ge upp. Kanske hade råttgiftet verkat till slut? Precis när jag tänkte avbryta hela operationen hördes ett oväsen akterifrån, närmare bestämt från den ventil som Ingemar hade varit förutseende nog att täppa för med galler tidigare på dagen, i tron att just den inte användes av vår råtta. Vi trodde inte att det var sant, alla dessa förberedelser och så slutade det med att vi hade stängt in råttan i båten! Vi diskuterade lite hit och dit men bestämde oss för att tro på att vår råtta var intelligent nog att ta sig ut genom någon av de andra ventilerna, bara vi gav den lite tid. Nytt vaktpass och ny väntan och så plötsligt dök den upp, som en svart skugga mot däck. Jag ryckte kraftigt i Ingemarsnöret och han tog sig snabbt och nästan ljudlöst ut på däck. Råttan verkade lite misstänksam mot alla nya frestelser som hade dukats upp men kunde till slut inte motstå den där fläskkarrén som doftade så gott där den låg placerad på råttfällan. Jag höll andan och väntade på att fällan skulle slå igen, och väntade... och väntade...och så SMACK! Där flög smälla och råtta i luften, gjorde en volt och landade med en liten duns på däck. Ingemar som precis hade avslutat sin del av operationen kom rusande när han hörde mitt: -Yes!!! Rusade gjorde även mitt hjärta, jag hade fått en otrolig adrenalinkick och vimsade mest runt och frågade: - Är den död? Är den död?

Och nog var den död alltid, arma krake. Vad hade den ombord att göra? Vid det här laget kunde den ha levt i sus och dus i någon av Meganisis sopcontainrar, kanske skaffat sig en liten fästmö och vem vet, en kralle ungar (varannan månad eller så). Nu blev det inte så och Ingemar dumpade råttliket i havet där den sakta flöt iväg med den utåtgående strömmen. Vi pustade ut en stund innan vi kröp till kojs och sov riktigt gott för första gången på nästan en vecka.

 

One house bay

Provati

Nu hade vi hunnit fram till den fruktade augusti månad, den tid på året då hela Medelhavet tar semester. Och alla verkar göra det i en charterbåt. Joniska skärgården är inte stor och vi befarade att det skulle bli väldigt trångt i vikarna. Det blev det också, om man rörde sig i de områden som ligger närmast Lefkas. Bilden ovan till vänster är från One house bay på ön Atoko. Här låg vi i två dagar och trängdes med totalt aningslösa charterseglare som efter att ha släppt sitt ankare i sjön och för säkerhets skull släppt ut ett par meter kätting också, helt enkelt lämnade båten för en skön dag på stranden. Dag två utvecklades till en riktig cirkus när det helt plötsligt började att blåsa katabatiska vindar från bergen. Det draggades till höger och vänster, ropades efter snorklande barn och skreks åt båtar vars ankarkätting låg över någon annans. En halvtimme senare satt vi snudd på ensamma i viken och pustade ut efter allt proffskommenterande vi ägnat oss åt från vårt akterdäck.

Vi upptäckte emellertid att endast ett tiotal sjömil bort, längre in mot fastlandet, fanns helt ostörda ankringsvikar även under denna hektiska månad. Vår bästa hittills är den på bilden uppe till höger, på den lilla obebodda ön Provati. Här ankrade vi upp mitt i viken på fem meters djup med två ankarlinor i land, en på var sida om aktern. Här stannade vi i fem dagar, njöt av ödsligheten och tystnaden och gjorde spännande Robinson-exkursioner i land. 

Robinson-Ninna

Efter vår frivilliga isolering började behovet av civilisation att göra sig gällande. Vi ville fortsätta att segla lite utanför charterområdet och satte kurs mot Patras-bukten en bit söderut. Vårt mål för dagen var staden Missalonghi i Patras-buktens norra del. Den ligger i ett träskområde och enda sättet att nå den med båt är genom en muddrad kanal. Det här området skiljer sig från vad vi tidigare har upplevt här i Grekland, det liknar mer någonting någonstans i Sydostasien. Längs båda sidor om kanalen passerar man stylthus, som tidigare fungerat som fiskebodar men nu är ombyggda till sommarstugor. I Missalongi kan man antingen lägga till gratis vid en helt öde kajanläggning eller ankra upp i den väl skyddade lagunen. Vi valde först att lägga till men efter en kväll i stan bestämde vi oss för att kasta loss och lägga oss på svaj i stället. Det var ett beslut som skulle visa sig ödesdigert.
Vid lunchtid nästa dag drabbades vi av en åskstorm. Vi hade sett den bygga upp borta i väster och vidtagit de vanliga åtgärderna, hänga ut åskledare, starta motorn och dra ur kontakter ur datorer och annat. Det har passerat ett antal åskstormar under vår tid i Medelhavet men den här kändes ovanligt häftig och ovanligt nära. Vi stod i styrhytten när blixten slog ner i vår mast, det hördes en öronbedövande smäll och sedan såg vi ett rökmoln från masttoppen som snabbt drev i väg i stormvinden. Det osade brända kretsar i styrhytten, men det verkade tack och lov inte som om något hade fattat eld. Åskvädret drog snabbt vidare och vi stod en stund och bara tittade på varandra, försökte att ta in vad som hade hänt. Det här är en situation som varje seglare fasar inför och många man träffar delar generöst med sig av ruskiga historier om blixtnedslag som har drabbat någon de känt eller hört talas om, med totalförstörda och till och med sänkta båtar som följd. Nu hade vi vår egen historia, av ännu okänd omfattning. Vi började att felsöka och kunde snabbt konstatera att VHF:en var helt utbränd, stereo, radar, ekolod och vindinstrument och ett multiinstrument var döda liksom motorns generator samt diverse lysdioder på instrumentpanelerna. Däremot hade datorer, GPSer och autopilot klarat sig även om den senare hade tappat minnet. Även navtexen var märkligt nog intakt trots att dess antenn var inkopplad. Alla 230-voltssystem hade också klarat klarat sig, så vi hade fortfarande dieselgenerator och batteriladdare som kunde kompensera för motorns utslagna generator. 
Så snart vi hade klarat av den första besiktningen drog vi upp ankaret och satte kurs mot Patras, 18 sjömil österut. Patras är Greklands tredje största stad, ett ställe att undvika i augustivärmen men för oss troligen rätt plats att få hjälp med våra problem. När vi hade kommit ut på Patras-bukten såg vi hur ett nytt oväder byggde upp bakom oss, mycket större och svartare än det förra. Vi gasade mer och mer ju närmare den olycksbådande fronten kom. Ungefär samtidigt som vi kunde urskilja inseglingsfyren till marinan började det att blåsa och vi blev en smula deppiga när vi så nära målet tvingades att väja för en stor färja, som dessutom höll på att välta oss med sina stora svallvågor. På marinan stod två marineros och tog emot våra tampar och i exakt samma sekund som vi satt fast i bryggan brakade det löst. Efter bara tio minuter vräkte jättevågor över piren och vi var farligt nära att i de häftiga vågorna som vällde in kastas upp mot grannbåten. Det var den värsta stormby vi någonsin upplevt och Ingemar löpte runt som en furie i den vrålande vinden och det horisontella ösregnet med spring och fendrar som lättade på trycket mellan båtarna. Ovädret bedarrade efter ca en timme och vi fick äntligen pusta ut med varsin stor medicinsk whisky. Vilken dag!

Vår närmaste båt(?)granne på marinan i Patras som fläktar oss i värmen två gånger per dag

I skrivande stund, drygt en vecka efter åskintermezzot, har vi bytt ut all trasig utrustning utom VHFen som ska levereras i början av nästa vecka och  radarn som får vänta till vintern. Alla kablage och kopplingsplintar är minutiöst genomgångna och befunna vara intakta, skrov och rigg är noggrant och misstänksamt besiktigade både över och under vattenlinjen utan att något anmärkningsvärt har påträffats. Allt tyder på att vi klarade oss ganska bra trots allt, troligen beroende på att våra åskledare tog hand om det mesta av energin i blixten. Så fort VHFen är installerad återupptar vi vår avbrutna odyssé.


 

Den 23 augusti kastade vi loss från Patras. Det var en obeskrivligt skön känsla att rent fysiskt lämna den senaste tidens upplevelser bakom oss, stanken i Patras marina, den förlamande värmen och all oro över båten. Nu hade vi haft vår beskärda del av bekymmer, resten av säsongen borde rent statistiskt bli vår bästa! 

Det var vindstilla och soligt när vi styrde österut mot Korintbukten. Sikten var klar och på håll såg vi den nybyggda bron som korsar det smala sund där Patrasbukten övergår i Korintbukten. Den lär vara världens mest jordbävningssäkra bro och helt klart en av de vackrare vi har skådat. När vi åkte bil till Delfi råkade vi svänga av på fel ställe och tvingades att köra över bron och tillbaka (till en kostnad av 20 euro). Det var en klart bättre känsla att nu glida under bron alldeles gratis. 

Vi hade med omsorg valt ut vår nästa hamn, ön Trizonia 25 sjömil österut. Den skulle vara ett litet paradis enligt alla seglare vi mött den senaste tiden. I samma stund som vi seglade in i den skyddade hamnen insåg vi att det inte hade varit någon överdrift. Den lilla ön ligger ett stenkast från fastlandet i Korintbuktens norra del och på öns nordöstra sida ankrar man upp i en helt skyddad lagun med kristallklart och friskt vatten. Eller lägger sig långsides vid den stora kajanläggningen hur länge man vill helt gratis. Hamnen används av många som vinterhamn, skyddad från allt utom möjligtvis katter och lekande barn. Trizonia var en perfekt plats för oss att pusta ut på, massor av vacker natur att ströva omkring i, en pytteliten "stad" med fyra tavernor och en liten supermarket där man fick blåsa dammet av varorna för att se vad som stod på etiketten. Här skriver man upp sig på en lista för att få sitt morgonbröd levererat från fastlandet nästa dag. I en skrubb längst inne i lokalen finns det även ett litet skeppshandelssortiment. Vi handlade tamp här som betalades per kilo (!) till nästan ingen kostnad alls.
Det enda som bröt mot det paradisiska intrycket var skräphögen längst inne i hamnen. Som tur var slängde man endast gamla kylskåp, spisar och sånt här, hushållssoporna hamnade i en tipp på öns västra sida.  Helt av ondo var den dock inte, skräphögen. Här fann Ingemar och andra seglare diverse reservdelar och lagningsmaterial - kreativiteten riktigt  flödade bland den manliga delen av långseglarkollektivet, rena rama Scrapheap challenge! Ingemar t ex lyckade rota fram ett aluminiumrör från en gammal dammsugare som passade perfekt till att laga gummijollens knäckta åra med. 

Vi stötte också på flera bekanta i hamnen,  bl a två brittiska besättningar från den gångna vintern i Cagliari. Det visade sig att vi troligen ska dela vinterhamn även kommande vinter, i Kalamata på södra Peloponnisos.

Kommentarer av typen vem som är vem undanbedes

Vi stannade på Trizonia i tio dagar, lite halvt frivilligt inblåsta, och njöt för fullt av det stillsamma och händelselösa livet. Vår råttskräck kunde vi tillfälligt släppa för på nätterna dansade hamnkatterna jenka på däck. Det fanns en stor kattpopulation och passade man sig inte så flyttade de helt enkelt ombord, som på bilden intill. Snälle britten Peter kunde inte förmå sig till att köra bort den lille kissen som lagt sig att sova middag i hans sittbrunn, och nästa dag tackade katten för gästfriheten genom att bjuda med sig alla sina kompisar ombord också. Hustrun Phyllis var måttligt road...
Varje timme gick det en liten turbåt över till fastlandet. Här fanns bl a en lite större livsmedelsbutik och en synnerligen vackert belägen kyrkogård på den branta sluttningen ner mot havet.

Den första september fortsatte vi vår seglats österut. Vi hade tidigare inte riktigt bestämt oss för var vi skulle ta vägen, om vi skulle segla tillbaka till Joniska havet och längs Peloponnisos västkust eller gå genom Korintkanalen och segla längs ostkusten söderut till Kalamata. Vi bestämde oss nu för det senare alternativet, det vore spännande att gå genom kanalen och turisttrycket i Saroniska havet började väl så smått att släppa. Vår nästa hamn blev den underbara Galaxidhi där man förtöjde mot kajen mitt i stan. Här fick vi betala hamnavgift för första gången sedan Zakinthos, för vår båt ca 7 euro per natt. Denna avgift erläggs till hamnpolisen och är någon slags skatt, lite oklart för vad. Det är tydligen högst godtyckligt huruvida den här avgiften tas ut eller inte, men vi betalade utan knot. Det känns inte särskilt dyrt med tanke på vad man får för pengarna, trygga hamnar mitt i stan, tillgång till sophantering och välsmakande färskvatten. Vi stannade i Galaxidhi i fyra dagar, för ovanlighetens skull med grekiska båtgrannar på båda sidor. På vår styrbordssida en liten motorbåt från Aten som skänkte oss söta små persikor från trädgården hemma och dessutom en stor plastflaska hemgjort vin - godare än mycket av det vin vi hade köpt i affären. Vi kontrade med en burk nykokt marmelad och därmed var vänskapen beseglad. 

Stämningen i Galaxidhi  var lugn och skön så här i eftersäsongen, turistströmmen började att avta, taverna- och barägarna satt och pustade ut på sina knappt halvfulla etablissemang och kvällarna var precis lagom svala och sköna. Det fanns även ett WiFi-nät som vi kunde koppla upp vår dator till och njuta av trådlöst bredbandsinternet under flera dagar till det facila priset 5 euro. En härlig tid kort sagt!

Galaxidi

Ser du cikadan?

På en av våra promenader fick vi helt otippat syn på en av Medelhavets största doldisar - cikadan. Den finns överallt och det spelar ingen roll hur långt från land du ankrar upp; nog hör du cikadan spela där inne bland träd och buskar. Just den här dagen passerade vi ett träd där ljudet hördes alldeles extra högt och nära. Vi fick syna trädstammen både länge och väl innan vi fick syn på den, mitt framför våra ögon satt den och spelade till synes helt oberörd av vår närvaro. Vi vet inte hur vi hade förväntat oss att en cikada skulle se ut men nog inte så där - ungefär som en blandning av skalbagge och jättefluga. 
Det blev ännu ett stopp på vägen mot kanalen, i Andikironbukten. Vi var lite sugna på att bada efter att ha legat vid kaj och ankrade därför upp i en  vik som hette Ormos Isidhorou. Några svalkande dopp blev det nu inte; orsaken syns på bilden till höger. Vattnet var fullt av de här hiskliga maneterna, de ser ut ungefär som jättelika stekta ägg med en golvmopp hängande under. De största vi såg var ca 30 cm i diameter och vägde 2-3 kg (vi fångade en i håven för att få oss en närmare titt). Vi vet inte vad de heter eller om de är giftiga men ett är säkert; de inbjuder definitivt inte till gemensamma vattenlekar.

 

Nästa förmiddag seglade vi runt udden till staden Aspra Spitia där vi som enda gästande båt ankrade upp inne i hamnområdet. Aspra Spitia är liten oansenlig stad belägen mellan en jättehemlig militärbas i väster och en stor industrianläggning i öster. Något som ständigt förvånat oss sedan vi kom till Grekland är att hur liten en stad än är så finner man nästan allt man kan behöva; apotek, flera livsmedelsbutiker, tavernor, järnhandel, grönsaksbutiker mm. Det gör att även sådana här små hålor är intressanta, ställen vars existens man aldrig skulle ha känt till om man inte hade råkat slinka in här med sin båt.

Under kvällspromenaden längs kajen bestämde vi oss för att nattsegla till Korint, ca 30 sjömil, för att kunna gå genom kanalen tidigt nästa morgon. Enligt väderleksrapporten hade de senaste dagarnas meltemi, d v s den vind som blåser under sommaren i Egeiska havet och ofta uppnår kulingstyrkor eller värre, upphört och tredagarsprognosen lovade svaga nordliga vindar.

Det finns stunder när livet som långseglare är precis så fantastiskt som man drömde om där hemma. Det här var ett sådant tillfälle när vi vid halv två på natten för motor sakta gled rakt ut i den silvriga mångatan. Det var stjärnklart och vindstilla, endast en ljummen fartvind som kändes som en smekning mot huden där man satt på akterdäck iförd enbart en tunn sommarklänning. Det var vår första nattsegling utan radar men månen lyste så starkt att vi inte saknade den. 

Sex timmar senare, just som solen gick upp, var vi framme vid kanalens mynning. Vi spanade förgäves efter den flagga som skulle signalera om kanalen var öppen, men Ingemar ropade upp Port Control på VHF och efter tio minuter fick vi klartecken att som enda båt anträda den 3,2 sjömil långa kanalen. Eftersom den endast är 25 meter bred är trafiken enkelriktad. Kanalen färdigställdes i slutet av 1800-talet och är troligen världens dyraste att segla igenom, per meter räknat. Man betalar på den Egeiska sidan och för oss gick äventyret på ca 150 euro. 

Så snabbt och smidigt kom man alltså till Egeiska havet! På Aten-sidan om Saroniska bukten låg raffinaderierna på rad och spydde ur sig rök; på södra sidan nästan helt öde, ett och annat hus, en eller annan fiskodling och ett pärlband med små tomma sandstränder. Vi hade ytterligare 16 sjömil kvar till vår nästa hamn, viken Korfos på norra Peloponnisos dit vi anlände framåt förmiddagen och ankrade upp en bit utanför byn och somnade så snart vi hade provdragit ankaret. 

Korfos har ett mycket skyddat läge och verkar vara den naturliga första och sista anhalten före respektive efter kanalfärden. Vi låg här i två dagar innan vi blev sugna på lite stadsliv och satte kurs mot Egina, 16 sjömil österut. Det utvecklades till en mycket stökig seglats, de utlovade 8-10 m/s halvvind blev i själva verket upp till 17 m/s rakt i näbben och sjön byggde snabbt upp och blev hög och krabb. 

I Saroniska bukten finns den största charterbåtsflottan i hela Grekland och i juli-augusti är det tydligen väldigt trångt i vikar och hamnar. Nu var det den 10 september och vi förväntade oss att denna söndagseftermiddag inte behöva trängas i Egina hamn. - Ha, säger säkert den som tidigare har besökt Egina. Som Atens närmaste turistö verkar det alltid vara mycket på gång här. Vi lyckades klämma oss in i den sista lediga platsen i hamnens södra del, bredvid den svenska båten Vagabond. Det blåste kraftigt från norr och vi hade lite problem med att få ankaret att fästa ordentligt så Ingemar fick ro ut med vårt extraankare - det hade aldrig hänt oss förut.

Egina utgör ofta första hamn för de charterbåtar som utgår från Pireus. Den är en av de trångaste och stökigaste hamnar vi har varit i. När man kommer in är det svårt att få fäste i den uppluckrade gyttjebotten och när man ska avsegla är risken stor att man fastnar med ankaret i någon annans kätting eller i något skrot på botten. För de besättningar som ännu inte har lärt känna sin charterbåt eller inte har riktig koll på det här med tilläggning blir besöket i bästa fall en minnesvärd skepparhistoria, i sämsta fall ett rejält hugg i plånboken. Vid ett tillfälle låg hela fyra båtar och drev med ankarkättingarna  intrasslade i varandra med vinden tjutande i riggarna och vindriktningen rakt emot oss. När de slutligen hade lyckats att trassla sig loss började den verkliga kalabaliken när en av båtarna, en 46-fotare, fortsatte att driva mot oss och Vagabond. När den inhyrde charterkaptenen försökte att tokgasa sig ur situationen drog han med sig såväl våra som Vagabonds ankarlinor och lyckades dessutom snurra in den senare ordentligt i propellern. För att göra en lång historia kort tog det den fem man starka besättningen flera timmar i det sunkiga hamnvattnet att frigöra Vagabonds Ankarolina som dessutom visade sig ha smält sönder av friktionen mot propelleraxeln, och för den olycklige charterkaptenen blev till att lätta på lädret. Senare på kvällen, troligen efter en stödpilsner eller två, kom han över med varsin flaska vin till oss och Vagabond som ursäkt för allt stök. Mycket sympatiskt.

Vi låg i Egina i två dagar och hakade sedan på den nordliga vinden söderut. Målet för dagen var ön Poros, 14 sjömil bort. Det blev en härlig seglats, 5-7 sekundmeters plattläns med spirat försegel och stor. Sådan segling är vi inte bortskämda med och alltför snart seglade vi in i Russian Bay på Poros södra sida.

Nu är det bevisat: Det går faktiskt att segla i Medelhavet!

Russian Bay är en ännu en av dessa vackra och lugna vikar, skyddad från den rådande nordliga vinden. Vi ankrade upp framför stranden som pryds av en stor vacker ruin. Här låg för drygt hundra år sedan en rysk örlogsbas, därav vikens namn. 

Det hade rått  lite kyliga vindar ett par dagar, en ny meltemi hade dragit fram där ute över Egeiska havet. När vår andra morgon i Russian Bay randades hade emellertid sommaren kommit tillbaka - och de läbbiga maneterna försvunnit. Vi badade och promenerade och blev alltmer förtjusta i den vackra ön. Efter fyra dagar drog vi upp ankaret och förflyttade oss de två sjömilen till Poros stad där vi ankrade upp i den norra delen. Inseglingen till Poros är den vackraste vi sett och staden känns genuin och oförstörd, alla barer, tavernor och tingeltangelbutiker till trots. Vi tror oss ha funnit en utmärkt plats att återvända till för den kommande högtidsdagen ombord på MS/Y Helena; skepparens 50-årsdag den 29 september (själv föredrar han dock av någon anledning att uttrycka det som sin hexadecimala 32-årsdag). 

Russian Bay, Poros


Det finns mycket positivt att skriva om Grekland och något som vi uppskattar väldigt mycket är hur rent det är överallt. Varje morgon ser man hur grekerna inleder dagen med att sopa rent framför sin port eller grind, måla lite på sina kritvita hus med medelhavsblå dörrar, restaurang -och barägarna spolar trottoaren efter nattens nöjesliv och sopbilarna kör sin runda - dagligen. I Poros har man t o m byggt staket runt sopcontainrarna längs kajen och monterat blomlådor. I sanning ett rent nöje att få placera sitt avfall i sådan vacker omgivning. 

Håll Grekland rent

På sjön är det viktigt att ha uppsikt....

Ingemars 50-årsdag närmade sig som sagt och vi skulle få efterlängtat besök ombord på "Helena", Fram till dess rekognoserade vi i området, besökte den karga ön Dhokos och väntade ut ett par åskvädersdagar i den vänliga staden Ermioni. 

Den 24 september återvände vi till pontonbryggan i Poros och den 27:e mönstrade vännerna PA och Kiki på, Johan anslöt en dag senare. Det var härligt att få besök och inte blev det sämre av att det mulna och lite höstlika vädret som rått någon vecka i samma veva förbyttes mot absolut sommar. 

Den stora dagen inleddes med frukost på kojen, dagen till ära med äggröra och bacon - serverad av skön- (nåja!) sjungande  besättning. Efter denna kolesterolchock fick 50-åringen ägna sig åt en stunds gymnastiska övningar i form av presentöppning. Någon timme senare kastade vi loss och satte kurs söderut. Medan hustrun stod nere i pentryt och bakade sockerkaka satt Ingemar på akterdäck och sken i kapp med solen - vilken födelsedag, med goda vänner, sol, hav samt en tårta på gång nere i salongen. Framåt lunch ankrade vi upp i en liten vik där vi badade och avnjöt en grekisk sallad, fortsatte efter någon timme mot ön Hydra vars stad lär vara en de vackraste i den grekiska arkipelagen. På vägen dit fick Johan plötsligt syn på en stor fena, misstänkt likt en hajfena, som stack upp ur vattnet ett par hundra meter från båten. Vi styrde bort mot fenan vars innehavare visade sig vara en stor klumpfisk som lojt plaskade runt i ytvattnet.  Ingen av oss hade tidigare sett en sådan, så det var extra spännande att få betrakta denna urtidsfisk på nära håll. Väl på Hydra var vi tvungna att segla vidare efter en runda i den mer än knökfulla lilla hamnen. Hydra är en mycket populär stad, färjorna från Pireus går i skytteltrafik och vi fick ännu ett ställe att föra in på "doing it tomorrow"-listan. 

Ca 15 sjömil österut från Hydra ligger en av våra favoriter Ermioni där vi kunde lägga till vid den nästan tomma kajen - helt gratis - och få oss en dos genuint Grekland. Här avslutades Ingemars födelsedag, på en liten taverna vid havet med solnedgång och ljuvliga lammkotletter. Tack kära vänner!

Vädret var oss fortsatt nådigt och nästa dag lastade vi båten full med mat och dryck och seglade de fem sjömilen till ön Dhokos, där det på öns norra sida ligger en mycket trevlig ankringsvik. Den är stor och skyddad från de sydliga vindar som normalt är förhärskande i området. Man får dock räkna med katabatiska vindar från bergsluttningarna, båda gångerna vi har varit där har det varit nästan helt lugnt ute i bukten medan en frisk frånlandsvind har blåst inne i viken. Här tillbringade vi dagen med bad, exkursioner i land och ett nattligt grillparty på vårt akterdäck i fullmånens sken.

Dhokos är karg och inte särskilt välbefolkad. Uppe på berget ligger det en liten farm och nere på stranden ett kapell där det på söndagen hölls gudstjänst för en handfull besökare. Här finns landsköldpaddor som kravlar omkring bland klippskrevorna men det är emellertid inte det mest exotiska inslaget i öns fauna......

Gennaker-vind!

-Titta där borta hör ni, det kan väl ändå inte vara....

....en struts?

Det började att dra i hop sig till hemresa för vår besättning, Johan skulle resa hem den den 2:e oktober och PA och Kiki två dagar senare. Vi beslutade att söka upp lite civilisation för att inte riskera att ligga inblåsta någonstans dit färjorna inte når. Den 1:a oktober styrde vi därför kosan mot ön Spetses, en prydlig och vacker ö med en liten men mycket levande hamn. Vi hade tur att få en kajplats utanför dieselmacken, en plats som vi bevakade svartsjukt i fyra dagar. På kvällarna vällde charterseglarna in och förtöjde i som mest fyra led bakom oss och besättningarna längst ut fick klättra och klänga på övriga båtar för att komma i land. Spetses stad överraskade med olika ansikten. Ett genuint och livligt i den gamla hamnen där småvarven ligger på rad och där båtarna byggs för hand på traditionellt vis, och en lite tjusigare med fina, dyra cafeér, restauranger och chica klädbutiker.

Gamla hamnen, Spetses

 

Kiki och Ninna på cykelvänliga Spetses

PA och Kikis sista dag ombord hyrde vi cyklar och trampade runt på Spetses nästan bilfria och välskötta vägar. Ön skryter med att vara helt bilfri men det visade sig vara en sanning med viss modifikation. Nyttotrafik är tillåten och vi konfronterades med en del lastbilstrafik, i synnerhet i närheten av staden. Det blev en härlig utflykt och utsikten från den kuperade kustvägen var hänförande. Det märktes att vi hade kommit in i oktober månad för vi var nästan ensamma på vägen och på de stränder vi besökte. En pyspunka på Ninnas cykel tvingade oss tyvärr att avbryta vår planerade tur runt ön och återvända till staden, men om sanningen ska fram var vi nog rätt tacksamma för backarna började att kännas i lår- och sittmuskler....
Men allt roligt har som bekant ett slut och den 4 oktober vinkade vi farväl av vännerna. Vädret var fortfarande soligt och varmt och vi tänkte oss att i sakta mak segla söderut och mot vår vinterhamn Kalamata. Sålunda satte vi kurs mot Kiparissi, en helt underbar Peloponnesisk vik 21 sjömil söder om Spetses. Det var sen eftermiddag när vi som enda båt ankrade upp utanför den långa sandstranden. Vi har aldrig sett så klart vatten som här, på 15 meters djup kunde man klart utskilja varenda liten sten på botten och med blicken följa vår ankarkätting i hela dess längd. Med risk för att verka tjatiga i vår entusiasm över Grekland måste vi slösa med superlativer även över den här platsen. Runt hela viken reser sig bergen, höga och mäktiga, och vid dess fot en vacker liten by med klocktorn och en blygsam hamnanläggning. Framåt kvällen färgades bergen röda av den dalande solen - och vi tog oss ett kvällsdopp i en av de vackraste miljöer vi hittills ankrat upp i!

Kiparissi i morgonsol

Cap Maléas

Vi hade tänkt oss att ligga här ett par dagar och vänta ut ett litet lågtryck med västliga vindar, det skulle enligt väderleksrapporten passera under det närmaste dygnet. När vi nästa morgon tog oss en ny titt på väderprognosen hade det där lilla blåsvädret utvidgats ganska rejält såväl till yta som vindstyrka och varaktighet. Under ett skeppsråd kom vi fram till att vi inte hade någon som helst lust att ligga inblåsta så här sent på säsongen, bättre då att stampa lite motsjö de 114 sjömilen vi hade kvar till Kalamata. Sagt och gjort, vid lunch drog vi upp ankaret och vinkade på återseende till Kiparissi, hit vill vi absolut återvända nästa säsong. 

 

Det blev ett par lugna timmars segling söderut mot Cap Maleás, Peloponnesos sydligaste udde, timmar som Ninna tillbringade med pannkaksgräddning nere i pentryt. Vi misstänkte att det skulle bli en rätt skumpig resa när vi väl rundat Greklands motsvarighet till Cap Horn och - tro oss - det blev det! När det blåser västliga vindar i de här farvattnen är det mycket vatten som ska pressas mellan fastlandet och ön Kithira och sjön bygger upp snabbt och högt .Det var emellertid inte några som helst problem för vår motorstarka Nauticat som än en gång visade prov på fenomenal sjövärdighet.

Nej, det var inte sjön som gjorde den här seglatsen besvärlig utan alla de stora lastfartyg i vars rutt vi råkat hamna. Eftersom vi fortfarande inte har skaffat någon ny radar efter blixtnedslaget i Missalongi krävdes det ständig uppsikt i nattmörkret. Vi var otäckt nära att bli påseglade av ett stort containerfartyg vars vakthavande inte verkade ha upptäckt oss vare sig på sin radar eller visuellt. Kanske var bryggan inte ens bemannad. Som ett jättelikt svart vidunder tornade det helt plötsligt upp akter om oss och om vi inte snabbt styrt undan hade förmodligen både vår resa och våra liv tagit slut. 

Kalamata Marina

Vi anlände till Kalamata tidigt på morgonen den 6 oktober och blev genast förtjusta i vår nya vinterhamn. På kajen stod seglarvänner från förra vintern i Cagliari och tog emot våra linor. Marinan är mycket välskött och bemannad dygnet runt med vänlig och engelsktalande personal. Antalet övervintrande besättningar är ca 20, de flesta britter men även många holländare. Vi är de enda svenskarna. Kalamata stad blir bara trevligare ju mer vi lär känna den, här finns allt en långseglare under vintersäsong kan tänkas behöva, dessutom inom promenad- eller cykelavstånd. Vi har inhandlat två cyklar och Kalamata är verkligen en perfekt cykelstad, helt platt breder den ut sig i dalen nedanför de höga bergen. Det ska bli spännande att tillbringa ett halvår här och skönt för både oss och båten att få vila. Vi har färdats 1 543 sjömil den här seglingssäsongen som vi båda upplever som den bästa hittills, rått- och blixtvisiter till trots.
Vi hade emellertid ett helt annat projekt att klara av innan vi kunde sjunka in i vinterdvala. Den 28 oktober satte vi oss på planet till Paris för att tillbringa en höstvecka i Bretagne, tillsammans med familjerna Rundqvist och Gustavsson med vänner. Vi var inalles tolv personer som delade ett 50 m långt(!) hus i Grand Champ strax norr om Vannes. Vi har aldrig varit i Bretagne tidigare och blev överförtjusta i denna vackra och vänliga västliga del av Frankrike. 

 

 

Det blev en minnesvärd vecka med utflykter på dagarna, på kvällarna lagade vi goda middagar, drack franska viner och spelade otaliga partier biljard.

Vi besökte det stora området med bautastenar i Carnac, vandrade i de medeltida kvarteren i Vannes och så det allra bästa; körde ut till Frankrikes västligaste del, fyrplatsen vid Pointe du Raz. Var vi än är har vi av någon outgrundlig anledning en tendens att söka oss till havet...

En vecka går dock alltför fort och snart stod vi åter på flygplatsen i Aten och undrade var tiden hade tagit vägen.

 

Pointe du Raz - Frankrikes västligaste punkt

 

Vannes medeltida stadskärna

I morgon ska vi hyra en bil och utforska regionen runt Kalamata. Vi ber att få återkomma med en rapport om detta längre fram i vinter.Slutligen ber vi att få tacka för visat intresse och tar hjälp av den vackra sjöjungfrun på Spetses för att vinka farväl för den här gången.