Fisher med rigghaveri i La Coruna

Aldrig blir det som man har tänkt! Inte surfade vi iväg, kulingen kom i mellan och tvingade oss att ligga kvar i La Coruna i fyra dagar till. Nu gjorde det inte ett dyft, vi hade inte någon tid att passa och staden låg helt i lä för den nordostliga kulingen. Enda gångerna vi märkte av den var när mer våghalsiga seglare än vi försökte ta sig därifrån och snart kom tillbaka med svansen mellan benen. Båten på bilden till vänster låg granne med oss ett par dagar innan de bestämde sig för att försöka betvinga Biscaya. När de ett dygn senare återvände till marinan hade de förlorat hela riggen. Ganska läskigt faktiskt, det var nog inte en båt som lämnade hamnen så länge detta varnande exempel låg kvar utan att riggen först hade granskats lite extra närsynt och misstänksamt.

Till slut mojnade dock vinden och vi kunde fortsätta vår seglats. Vårt nästa mål var en vik som hette Ria de Camarinas, 49 NM söder ut. Vinden var i det närmaste perfekt, mellan 10-14 m/s och vi hade en härlig slör i över 7 knop. Men så fick vi fick ett radareko från ett stort fartyg som låg på kollisionskurs med oss.  Det visade sig vara ett stort forskningsfartyg av något slag och vi bestämde oss för att gå mellan det och en udde som stack ut i havet. - Fel beslut! Vi seglade rakt in i ett område fullt med med drivande rester av ett söndertrasat fisknät. Det blev slalomåkning med fulla segel och på något mirakulöst sätt lyckades vi undvika att trassla in oss i nätet. Storseglet var tack och lov säkrat mot slänggippar, medan genuan däremot virade in sig i förstaget på klassiskt timglasmanér, där det sedan hotade att fladdra sönder. Ingemar lyckades dock att, med ett ekvilibristiskt nummer stående på pulpit, säkra den med hjälp av gaffatejp. Sömmarna till seglets UV-skydd blåste delvis sönder så det blev till att ta fram syskrinet när vi kom fram.

Galicien består av en stor mängd rior (fjordar) där man kan finna skydd för i stort sett alla vindar. De är alla mycket vackra och oexploaterade. Man kan ta sig genom hela Galicien utan att besöka en enda marina, ankarbottnarna är mycket bra och man ligger med fördel på svaj intill någon sömnig liten galicisk stad dit man kan ro in med jollen och fylla på jamon serrano-förrådet. Prisnivån är mycket långseglarvänlig, inte minst den goda ölen är väldigt billig. Rekord hittills är 33 cl mellanöl för 2,20 kr/burk. Vi fick även stifta bekantskap med den ganska vanligt förekommande dimman, som en dag vältrade in i Camarinas. Vältrade och vältrade förresten, det såg mest ut som om någon jätte tryckt ner ett lager fetvadd över fjordmynningen. Snart var hela viken inbäddad i råkall dis och den sköna sommaren förvandlades direkt till ruggig höst. I två dygn satt vi och huttrade innan dimman lättade och sommaren kom tillbaka.

Ria de Camarinas är beläget vid ett stycke dramatisk kust, kallad Dödens kust, där många fartyg har förlist i atlantstormarna. Det var strax utanför Camarinas som den skrotfärdiga "Prestige" gick under för ett par år sedan och läckte ut stora mängder olja. Oljan ligger fortfarande kvar uppe på de klippor som inte kontinuerligt sköljs över av tidvatten och dyning. Man kan lätt tänka sig katastrofens omfattning när det hände och hur vädret måste ha varit. Det var olja långt uppe på land, dit havet normalt sett inte når. Eftersom vi själva gjort ett kort gästspel i oljeutsläppsbranschen, se Irland till Spanien, var vi naturligtvis extra intresserade. 

Midsommargäster med egen grill

Nästa stopp på vägen blev den söta lilla turisthålan Finisterre. Hit kom i historisk tid pilgrimer från alla håll för att bese vad man trodde var jordens ände. Man får väl utgå ifrån att alla de "pilgrimer" som springer omkring där idag med vandringsstavar och hela kitet är lite mer upplysta.... 

Midsommar närmade sig så vi stannade bara två nätter i Finisterre och drog sedan vidare till nästa vik, Ria de Muros, där Jan och Sonia väntade. Vi firade en härlig midsommar tillsammans med flaggspelsklädda båtar, sillunch på dagen och grillning till kvällen. Muros var för övrigt den finaste lilla staden hittills med trånga gränder och ett närmast aktivt ointresse av stadsplanering. Man ankrade upp alldeles invid strandpromenaden i rent och friskt vatten (bortsett från den döda delfinen som flöt omkring de sista dagarna), och här blev vi liggandes ett bra tag.

Nu tyckte vi att det var dags för ett litet längre ben och satte kurs mot Bayona, hela 45 NM söderut. Fast vi kom inte så långt, utan fastnade i paradiset på Isla Cies strax norr om Bayona. Det utgörs av två små öar som är naturreservat med sköna sandstränder, vacker natur och ett enormt rikt fågelliv. Den södra av öarna får man inte beträda men på den norra ön där vi låg fanns det både campingplats och turbåt från fastlandet. Här tillbringade vi ett par sköna dagar med sol, bad och motionskrävande utflykter upp till fyren. Vägen dit gick genom trutarnas barnkammare, med små ulliga, gulliga dunbollar som tultade omkring under sträng bevakning av mamma och pappa trut. 

Västindien? - Nej, Galicien!

Även Bayona var en mycket trevlig stad. Här tillbringade vi en vecka vid marinan och kände oss lite ledsna över att det nu var dags att lämna Galicien. Det hade tagit oss drygt en månad att segla de ca 115 NM från La Coruna till Bayona, en sträcka som vi från början trodde skulle ta ett par dagar. Galicien är verkligen speciellt och vårt råd till den som tänker segla den här vägen är att planera in minst två veckor i någon eller några av riorna. De flesta seglare vi mötte låg i marinor och väntade på väder för att hasta söder- eller norrut, och många gånger var vi praktiskt taget ensamma i de vackra vikarna.