Balearerna

 

 

Finns det hajar här?

 

 

Ända sedan vi lämnade vår vinterhamn Waterford i slutet av april har vi som ett mantra upprepat att när vi kommer till Medelhavet, då minsann ....... Då blir det varmt, skönt, lugnt, vackert, ja i stort sett alla positiva värdeord man kan tänka sig. Och hur blev det då? Jo tack, precis allt vi hade drömt om och lite till! Vi hade inte mer än hunnit runt hörnet efter Gibraltar förrän vattentermometern visade 27 grader, havet låg som en turkosfärgad spegel och kvällarna blev exotiskt sammetslena. Premiärbadet hängande i en tamp efter båten kändes härligt, trots viss hajfobi hos den kvinnliga delen av besättningen. Den rädslan har dock med tiden minskat,i takt med att antalet dopp har överstigit hajatackerna. Resan ut till Balearerna klarade vi av på två etapper. Första anhalten blev Torrevieja (270 NM), en tvättäkta turiststad på spanska solkusten. Därifrån flydde vi värmebölja och turistinfarkt efter två nätter och satte kurs mot Ibiza 111 sjömil österut.

 

Espalmador är en liten hästskoformad ö, obebodd förutom en liten gård, belägen ett par sjömil söder om Ibiza. Vi hade läst om den i vår pilot och tyckte att den verkade lämplig att ankra upp vid och äntligen få lite semester. Det var det flera som tyckte, skogen av master såg i förstone närmast ogenomtränglig ut. Men i piloten stod det att det fanns plats för alla, så vi gav oss in i båtmyllret och upptäckte att det faktiskt stämde. Snart hade vi funnit vår egen plats, ankaret tog fint i sandbottnen och vi kunde äntligen börja idka semesterliv. Fast inte riktigt än, först var vi tvungna att börja det mödosamma arbetet att medelhavskonvertera vår nordiska farkost, med stora fina glasytor och öppet akterdäck. I Torrevieja hade vi kommit över en massa meter canvas, så nu var det bara att parkera sig vid symaskinen och tillverka solskydd på löpande band. Det blev ett skydd över pentry/salong och ett som täckte i stort sett hela akterdäck. När det var klart (nu talar vi om dagar!) tyckte vi att det var lika bra att laga våra trasiga segel också. Det var då den dog, vår trogna gamla maskin. Efter ett tiotal avbrutna nålar och allmän brutal behandling vägrade den att sy ett enda stygn till.

Vår symaskin (och dess banekvinna) strax innan den avled

Snedseglare i Ibiza stad

När vi lämnade spanska fastlandet bunkrade vi upp med mat och dryck för minst en vecka. Efter åtta dagar i paradiset Espalmador var vi tvungna att åter söka upp civilisationen för ny påfyllning av kyl och slabbkista (öl- och vinförråd). Ibiza stad låg lägligt till, där gick det dessutom att ankra upp utanför piren och slippa betala över 500 kr natten i någon av stadens snofsiga marinor. Ankarviken var visserligen det värsta skvalphål vi upplevt på hela resan, men som fattiga långseglare kan man stå ut med rätt mycket för att spara en femhundring. Ibiza stad var onekligen ...... intressant. Här verkar det  pågå ett riktigt fåfängans fyrverkeri med stor koncentration av allehanda exhibitionister och överviktiga och -åriga herrar iförda gigantiska motorbåtar samt unga lättklädda flickor och pojkar som gärna ligger och kråmar sig på sagda båtars däck. Vi klarade av våra ärenden så snabbt vi kunde och flydde norrut längs Ibizas kust. 

Efter vår utflykt till den norra delen av Ibiza fick vindarna oss att snart vända åter till Espalmador och den här gången även till ön Formentera. Här tillbringade vi tre dagar i en fantastisk vik omgiven av klippor med djupa grottor. Eftersom det inte finns någon sandstrand kunde vi njuta av att ligga nästan helt ostörda av andra båtar, vilket kändes mycket exklusivt. Vi åkte runt med jollen och studerade grottor, den som är avbildad här ovanför var gigantisk. Takhöjden tillät att vi hade kunnat köra in med Helena men vi var alltför osäkra på djupet där inne så vi fegade ur.

De lokala fiskegubbarna på Formentera har funnit en originell lösning på båtförvaringsproblemet. De bygger träramper upp till grottorna och drar upp sina båtar dit. Samma grottor utnyttjas även som gratis vandrarhem för backpackers, noterade vi. De senare bjöd för övrigt på bongotrummekonsert i maratonformat vår sista kväll, mycket uppskattat de första timmarna. 

Efter tre sköna veckor på Ibiza med omnejd var det nu dags att komma vidare. Hemresan från Barcelona till PAs 50-årskalas var inbokad och vi ville hinna med Mallorca innan dess, ca 70 sjömil nordostlig riktning. Vädret var oss nådigt med sydliga och ostliga vindar vilket gjorde det möjligt att segla längs den karga och bergiga nordvästkusten på Mallorca. Det har blivit resans absoluta höjdpunkt hittills, kuststräckan är verkligen dramatisk med enorma klippor som reser sig rakt ur havet och 60-70 meters vattendjup ända in till land. Det finns en enda hyfsat skyddad hamn på hela den 50 sjömil långa sträckan och det är tydligen inte ovanligt att man råkar ut för oväntat busväder här. Det kan förklara varför vi under värsta högsäsong i mitten av augusti låg nästan helt ensamma på nätterna i ankarvikarna som är öppna mot havet. På dagarna var det trångt med båtar men så fort solen började gå ner försvann de en efter en. Det var med lite blandande känslor vi låg kvar och på nätterna var åtminstone ett öra vaket. 

Ninna håller sig flytande

Peninsula de la Foradada på nordvästra Mallorca

Det var dock ett mycket stabilt högtryck som rådde under den här tiden och vi råkade inte ut för några som helst obehagliga överraskningar. D v s inte förrän vi kom till den ovan nämnda skyddade viken Port de Sóller. Vi kom dit tillsammans med Helenas "storasyster" Nauticat 44:an S/Y Calypso, vars besättning Fredrik och Mona vi tidigare träffat och haft ett par trevliga kvällar med i Camarinas. De hade nu kommit ifatt oss på väg mot Grekland och vi fick en härlig kväll tillsammans ombord på MS/Y Helena. Kvällen efter började det plötsligt att blåsa upp rejält från lands och nu visade det sig hur bristfällig den medelhavska ankringstekniken egentligen är. 
Den gängse tekniken tycks bestå i att ta fart och knuffa sig längst in bland alla båtar, gärna riktigt nära någon annan, plupp slänga i ankaret och snabbt ner i duschen för att göra sig fin inför kvällens restaurangbesök. I lugnt väder går det här oftast riktigt bra, men en kväll som denna .... aj, aj, aj! Snart for draggande båtar till höger och vänster  i en förskräckande fart, människor skrek och tutade på båtar vars besättning troligen var inne i staden och smörjde kråset. Vi verkade inte dragga någonting men var ganska nervösa för att någon av de framförvarande skulle komma farande in i oss. Det blev ankarvakt i ett par, tre timmar innan vinden dog ut lika plötsligt som den kommit och lugnet åter lägrade sig över båtkollektivet.

Strand-draggare i Port Sóller

Cala de la Calobra, Mallorcas minsta och mest överbefolkade strand?

Vi har under den här tiden lärt oss ganska mycket om den sköna konsten att ankra en båt. Som de erkända och oförbätterliga besserwissrar vi är kan vi inte underlåta att härmed förmedla vissa tips:

Leta om möjligt upp en sandfläck på botten och släpp ankaret där. Släpp ut kätting enligt formeln 3 x djupet + 10 m och lite till om det blåser mycket. Backa lite försiktigt tills kättingen har sträckt upp och ankaret verkar fästa. Ge därefter full fart back i maskin för att testa att ankaret verkligen sitter. Skicka slutligen ner gubbe/gumma med cyklop, snorkel och simfötter för att okulärbesiktiga arrangemanget. Ett bra sätt att hitta sitt ankare är att fästa en lina med en liten boj i det. Är det väldigt trångt kan man gå nästan ända upp i aktern på framförvarande båt och släppa ankaret där. En viss försiktighet bör dock härvidlag iakttas så att ankaret ej landar på den andra båtens akterdäck. 

Ovanstående metod har fungerat för oss i en månad nu, det är så länge sedan vi besökte en marina senast. 

Vi hade ett par veckor tidigare bestämt oss för att göra ett litet avbrott i vår resa för att resa hem till Stockholm och övervara vår gode vän PA´s 50-årskalas. Vi var inbokade på ett flyg från Barcelona den 25 augusti, så det började bli hög tid att ge sig av mot fastlandet igen. De ca 100 sjömilen mellan Mallorcas nordspets och Barcelona gick utan missöden även om det blev en ganska så skumpig färd. Vi förtöjde i en marina mitt inne i stan och passade på att tillbringa en härlig kväll i denna Kataloniens pärla. Vid lunchtid torsdagen den 25 augusti stod vi så på Arlanda, i 15 grader och ösregn, och undrade hur vi hade hamnat där! Vi kände oss lite som främmande fåglar och längtade redan hem till vårt liv i båten. Det blev dock en härlig helg i Stockholm, inte minst p g a Bergkvaras stoltheter Lennart och Ann-Helen som vi kamperade med uppe på PA´s vind. Festen var hur kul som helst och blev ett storslaget bevis på att vi tillhör en generation som inte tar det där med åldrande på särskilt stort allvar. Party, party natten lång!!!

Centralbron i skitväder, bra medel mot hemlängtan?

50-årsjubilaren PA

Allting har emellertid som bekant ett slut och redan på måndagen återvände vi till Barcelona för att fortsätta vår Medelhavs-odyssé. Det tog en stund att krympa ihop sig till båtstorlek igen, det är märkligt hur snabbt man vänjer sig vid yta och volym. Den 2 september avseglade vi från Barcelona, nu med sydostlig kurs mot Santandria på Menorcas västkust. Där väntade nämligen ett kärt återseende med Jan och Sonia på S/Y Maria Honungshöst, som vi inte hade träffat på en och en halv månad.

Avdelningen udda farkoster vi mött

Trångt var det i denna smala cala. 

Santandria är en pytteliten cala belägen strax söder om Menorcas andra stad Ciudadela. Det var i alla fall den smalaste cala vi legat i, båtarna var tvungna att ankra upp på rad exakt mitt i viken för att inte bumpa in i klipporna vid en vindkantring. Här återhämtade vi oss under en solig vecka tillsammans med S/YMaria, innan vi skiljdes åt och tog varsin väg runt Menorca. Vi valde den norra delen och tillbringade tre nätter på svaj i Cala de Fornells, en större vik som erbjuder skydd mot i stort sett alla vindriktningar. Det fanns en alldeles lagom sömnig liten stad där man kunde sitta nere vid hamnen och njuta av en pilsner, samt fantastiska omgivningar med riktigt imponerande klippor att utforska.

På klipporna runt Cala de Fornells

Men tiden går så fort när man har roligt och det började bli hög tid att dra vidare, mot Sardinien. Vi befann oss nu i mitten av september och det kändes att hösten började nalkas, vattentemperaturen hade redan sjunkit till 26 grader! Vi hade ständig koll på väderleksrapporterna och väntade på att den ostliga vind som hade blåst på rätt bra den senaste tiden skulle ändras mot i stort sett vilken annan vindriktning som helst. Den 14 september verkade lovande enligt flerdygnsprognosen så på söndagen den 12:e seglade vi de ca 25 sjömilen till Menorcas huvudstad Mahon för att bunkra upp inför överfarten. S/Y Maria var redan på plats, redo för en liten eskader över det Sardinska havet. Vi ägnade en fullständigt utmattande dag åt att bunkra diesel och inhandla och laga överfartsmat, bara för att på kvällen ta emot den ena kulingvarningen efter den andra.

Ankarviken i Mahon. I väntan på överfartsväder

Nya sjökojen som ska förhindra fler man över bord-incidenter

 Den kvällen satt vi hos Jan och Sonia och åt upp deras överfartsmat, vår låg i kylen och deppade över degraderingen till vanlig vardagsmiddag. Vi började dock inte att deppa på allvar förrän det hade gått ca 10 dagar och kuling efter kuling hade rasat mellan den franska och den nordafrikanska kusten. På Menorca märktes ingenting av ovädren, vi hade det hur lugnt och fint som helst. Viken vi ankrade i låg alldeles under Franco-tidens mest fruktade gulagfängelse La Mola, där talrika kulhål i murarna efter arkebuseringar fortfarande vittnar om fascisttidens fasor. Vi hade det dock tryggt och fint, skyddade från såväl kulor som kulingar, och fördrev tiden med att äta, läsa, spela kort eller åka in till land för ett parti boule med båtgrannarna. Vi fick även tid till att sy en sjökoj till styrhytten på vår nyinförskaffade Singer, så att även den som hade vakt skulle kunna sova gott;-) Det dröjde ända till den 28 september innan vi tidigt på morgonen kunde lämna Mahon, men den resan tänkte vi spara till nästa sida.